Att avveckla yrkesfisket

Jaktens sorti som näringsfång

Från pojk- och gubbåren hette en bok som jag läste som yngre. Den handlade bland annat om jakt. Jag vill minnas att temat i den var en farbror som på äldre dagar mindes tillbaka till den oskuldsfulla tid då det gick att gå med bössan i skogen och skjuta på det vilt som rörde på sig. Det handlade knappast om någon rationellt organiserad jakt, utan mera om något uttryck för frihetslängtan. Och så var det en tid också i mitt liv.

Med tiden kom dock mitt jaktintresse att svalna. Att skaffa hund blev ett steg i utvecklingen i jaktintresset som jag inte var beredd att ta. Därför slutade jag med jakten. Det är många år sedan nu. Men jag minns från vad som skrevs i jakttidningarna på 1980-talet att det fortfarande fanns yrkesjägare då. Att det skulle finnas kvar sådana idag håller jag inte för troligt. Jakten är numera en fritidsysselsättning för alla som utövar den, i alltmer organiserad form, även om jag är säker på att det finns såväl yngre som "äldre" ungdomar bland de som bedriver indianjakt.

Fisket som en verksamhet med fullständig frihet

Länge var det också med fisket som med jakten, att den bedrevs i oorganiserad form och hade så att säga få restriktioner. Ändå förhöll det sig med fisket så att någon form av hänsyn togs till naturresursen ifråga, dvs. fisken. Skälet till att fisket skedde i mera kontrollerade former var att det oftast var fråga om en slags bisyssla till andra verksamheter som jord- och skogsbruk. So-nen gjorde som fadern alltid hade gjorde och näringsfånget bedrevs knappast med något större vinstintresse för ögonen utan mer för husbehov. Så småningom skulle detta förändras.

När fisket blev en yrkesgren av mera professionellt snitt började successivt dess traditionsbund-enhet att minska i betydelse. De fiskarfamiljer vid i huvudsak kusterna som i generationer byggt upp kunskap kring hur resursens uthållighet, fick konkurrens från friåkare som inte sällan gjort sig omöjliga i andra sammanhang eller hade sin bakgrund i helt annat miljö och gjorde resan så att säga baklänges, från industrisamhället till jordbruks-fångstsamhället. Drivkrafterna för dessa var andra än hos de gamla fiskarbönderna. Det handlade inte sällan om individer som i fisket mest såg en möjlighet att ta för sig så mycket som möjligt innan någon annan gjorde det.

Konsekvensen - ett nollsummespel

Genom att fisket inte var en verksamhet som kunde bedrivas som ett plussummespel enligt kapitalistisk logik, blev den enda konsekvensen att staten gick in som aktör med regleringar. I mindre sammanhang löstes problemen genom gemensamma resursföreningar bildades, men detta tillhörde undantagen. Fiskarnas verksamhet blev en födkrok för många byråkrater.

Det finns olika beräkningar på hur mycket varje fiskare kostar att underhålla när branschens för-ädlingsvärde dragits från administrationen, olika subventioner och bidrag från staten. Helt klart står det att ganska mycket pengar läggs ned på att bevara en livsstil som inte går att bemöta med argument hämtade från kulturpolitiken, som till exempel att det kustnära fisket hotas om vi ändrar på status quo. Därför finns egentligen bara en väg att gå ifråga om yrkesfiskets framtid.

Lösningen: en verksamhet i kontrollerade former

Precis som yrkesjakten en gång har yrkesfisket nått till en gräns där dess bevarande eller fortsatta existens inte längre går att försvara. Däremot är det möjligt att omskola de gamla fis-karna och nytillkomna i branschen till fiskentreprenörer. Förhoppningen bör då vara att antalet byråkrater kan minskas till ett minimum. En av förebilderna för verksamheter av dylikt slag tor-de vara kassodling av den typ som bedrivs i Norge. Men fiskeentreprenörerna behöver inte nödvändigtvis stå för fiskehanteringen själva utan kan också ägna sig åt det turistföretagande som sammanhänger med fritidsfisket. Denna verksamhet har sedan länge ett stort inslag av självreglering som kan tjäna som förebild för den rovdrift som länge ägt rum på haven.

I längden är ingen politik som är ägnad åt att bara stoppa fisket hållbar. Därför får vi hoppas att framtida internationella överenskommelser om att "rädda torsken" riktar in sig mera på att styra om den gamla självklara rätt att utöva en traditionstyngt yrke till ett modernt sätt att bedriva en näring. I denna bör administrationens deltagande i processen från ax till limpa eller rom till lax reduceras så mycket som möjligt. Givet förhållandet att det innebär ett ansvar att ta i anspråk en ändlig resurs är detta en möjlig väg då rövarna förmodligen hör hemma någon annanstans.

2009-02-18 Ingemar Sundström

Startsida