På Kyrkudden strax söder om Hedenäset låg redan tidigt en marknadsplats där bland annat samer kunde erhålla varor som inte kunnat framställas lokalt. Redan på 900-talet kan karelare har invandrat hit. Senare kom invandrare från övre Satakunta och Tavastland före medeltidens slut. Allt detta alltså i en region som numera gör anspråk på att utgöra separat del av Sverige.

Den dialekt som talas i området har fått status av minoritetsspråk, trots att det snarare rör sig om en ålderdomlig västfinsk dialektform. Det tar inte ifrån västfinnarna att det område de bebor verkligen kan ha varit ett kulturcentrum redan under forn tid. Helt klart tycks nämligen stå att näst samerna så var det invånare av finsk härkomst som kom till det vi idag benämner Norr-botten. Svensk närvaro i området är belagd först från 1300-talet.

Försök har gjorts att koppla dessa västfinnar till de i olika källor benämnda kvänerna. Men ock-så till tidig svensk bosättning i området mellan Kalix och Torne älvdal. Olof Hederyd benämner dem kainulaiset, kalixbor, eftersom detta ord är en namnrelikt som överlevt i torne älvdalsfins-kan. Sätter man likhetstecken mellan begreppet kvän och begreppet kainu är denna hypotes möjlig. Hederyd är med stöd av Kustaa Vilkunas forskning i ämnet inne på att kainulaiset i själva verket var hälsingar, vilket inte alls är otroligt eftersom hälsingarna under tidig medeltid besökte den finska Bottenhavskusten under sina fiskefärder.

Invandringen till dagens Sverige fortsatte på 1500-talet. Då kom savolaxarna. Freden i Teusina 1595 gjorde sannolikt området till en säkrare plats att leva på och det fick en finskt kulturell prägel. Från mitten av 1700-talet finns ett märkligt dokument upptecknat, Keksis kväde om islossningen i Torneälven 1677, vilket är typiskt. Denna för finska språket intressanta skrift talar om att kulturen i Torne älvdal började nå sin höjdpunkt vid denna tid.

Det är likväl ett faktum att området väster om Kalix älv aldrig fick någon finsk prägel. Snarare kom gränsen att gå vid Sangis älv, något som Linné noterade under sin lappländska resa 1732. Ännu var det då länge till någon skulle börja tala om finnar och svenskar trots språkbarriären. Det intressant ligger snarare i att under perioden från ungefär medeltidens slut och tre århundra- den framåt så konsolideras en kulturgräns. Från att ha varit mera en blandkultur så förfinskas från början svenska ortnamn successivt i öst medan ursprungligt finska ortnamn i väst genom- går försvenskningar. När nationalitetsprinciperna börjar slå igenom i början av 1800-talet finns redan en etnisk gräns i Norrbotten. Men den nya riksgräns som drogs 1809 tog inte hänsyn till denna. Det hade inte heller den stiftsgräns från 1346 som fungerat som gräns mellan rikshalvor-na heller gjort, belägen som den var mellan Torne och Kemi älvar.

Den katastrof för Sverige som förlusten av Finland innebar medförde inte omedelbart någon förändring till det negativa för befolkningen i området längs den västra sidan av Torne älvdal. Ej heller i Finland som fick behålla sin gamla författning ledde de nya herrarnas regemente till direkt negativa konsekvenser för befolkningen där. Det var först på 1880-talet som till finnskräck förklädd rysskräck började göra sig gällande i Sverige. Saken var ju den vid den här tiden att nationalistiska tankegångar började göra sig gällande på många håll. Och finnarnas etniska bröder i Sverige utgjorde därmed ett hot eftersom Finland var en del av det ryska imperiet.

Finskt språk och finsk kultur motarbetades där den förekom i Sverige. Inte förrän 1958 blev det tillåtet igen att tala finska på skolgårdarna. Det är den här perioden i östra Norrbottens historia som ligger till grund för lanseringen av ett språk med vidhängande kultur. Roten till det hela är således i första hand en form av hämnd. Det här är inte platsen för att närmare gå in på innehål-let i denna variant av finskt hembygdsintresse. Det räcker med att konstatera att vi har att göra med någonting som går under beteckningen att rota i det förgångna. Historia är ett intressant ämne men det här handlar inte om det som varit. Ordet nostalgi räcker inte till här.

Försvenskningspolitiken såsom den bedrevs i östligaste Norrbotten från slutet av 1800-talet in på 1950-talet gick inte konsekvent ut på att behandla befolkningen där illa. Bara det att det in-rättades statsskolor där och en folkhögskola i Övertorneå 1899 ledde utbildningsmöjligheter på hemorten av ett slag som de som bodde i exempelvis Kalix älvdal inte fick ta del av förrän långt senare. I detta avseende kan vissa paralleller dras med palestinierna, som inte sällan också an-ser sig utsatt för en lång historia av kränkningar trots att de också fått mycket stöd.

Författare som kastar tårtor i ansiktet på varandra och konflikter mellan företag och kommuner med hänvisning till gamla oförätter långt tillbaka i tiden är inte på något sätt "typiskt tornedalskt". Det är bara rätt udda företeelser av beklagligt slag som inte för problemen i regionen närmare sin lösning. Börjar man titta närmare orsakerna till varför alls det pratas om dessa som uttryck för någon slags säregen form av kultur så hamnar vi inte i stort sett längre bak i tiden än 1980-talet. I centrum står en författare som blev rikskändis en gång i tiden efter att i rollen som präst ha svurit som en borstbindare och vars egentliga intresse i att engagera sig meänkieli ligger i att få sälja mer av sina böcker och teateruppsättningar.

De som bor i östra Norrbotten och som tagit till sig denna ballast i form av en falsk kultur kan aldrig komma vidare förrän man gjort sig av med den negativa erfarenheterna från försvensk- ningsepoken . Detta göres bäst genom att återvända till tiden före och behandla det trista som en faktisk parentes i historien. I framtiden finns det numera en hel det positivt att hämta inte minst genom det som hänt i Haparanda den senaste tiden. En hel del finns också att lära av Finland.

Startsida