Behövs egentligen kristdemokraterna?
Ideologiernas död
På femtiotalet när flera statsvetare gavs sig i kast med att proklamera ideologiernas död, skedde det mot bakgrund av att alltfler började godta välfärdsstaten samtidigt som kommunismen, i alla fall i väst, inte längre tedde sig som ett vettigt alternativ. Herbert Tingstens formulering från 1966 är klassisk: "Honnörsorden lever sitt skimrande och bräckliga liv. På politikens helgdagar, vid demonstrationer och val, paraderar veteranerna från sedan länge hemförlovade arméer, och det talas om liberalism och socialism som om orden hade en innebörd, som om de vore framtidstan-kar istället för gravskrifter." Bara något år senare gick det att fnysa åt Tingstens konstateranden. Ideologierna visade sig visst ha liv skanderade en hel generation. Ända till 1989 gick det att säga så när så slutligen det moderna projektets framåtskridande drog sin näst sista suck. Francis Fukuyama kom detta år ut med boken Historiens slut och den sista människan, in-spirerad av den fransk-ryske filosofen Alexander Kojève. Denne såg historiens avslutning i EU snarare än i USA eftersom sökandet efter ett transnationellt organ bättre motsvarade kriterier uppställda på en posthistorisk värld. Om historien på detta sätt gått till ända, då kan vi inte läng- re tala om ideologier utom möjligtvis en, dvs. liberalismen. Ändå finns det ledande politiska före- trädare bland annat i Sverige som föredrar att kalla sig kommunister. Likaledes många fler som kallar sig feminister. Trots det vill jag påstå att värden spelar en större roll i svensk modern poli-tik än någonsin tidigare. Genombrottet för kristdemokraterna Utgången av 1991 års val var en direkt konsekvens av landets ekonomiska läge vid denna tid. Samtidigt, vilket många kanske glömt bort idag, innebar den genombrottet för två apolitiska rörelser. Den ena av den är än idag livskraftig medan den andra säckade ihop på grund av inre motsättningar ganska snabbt. Gemensamt för dem båda var emellertid värdeorientering, till det yttre manifesterad genom karismatiska ledarskap. Alf Svenssons parti bildades 1964 genom en utbrytning ur dåvarande högerpartiet av en kulturkonservativ falang som ville bevara kristen-domsundervisningen i skolorna. Efter att ha misslyckats i flera val att nå riksdagen, med bland annat ett valtekniskt samarbete tillsammans med centern som endast resulterade i ett riksdags-mandat, kom kristdemokraterna slutligen med i landets högsta beslutande församling. Efter att nätt och jämt ha hållit sig kvar i riksdagen i samband med 1994 års val så gjorde partiet succé 1998 då omkring tolv procent av röstetalet erhölls. Lika bra gick det för det forna kommunistpartiet, trots skandallöst leverne av partiledaren. Ideologi, långsiktighet och originali-tet höll på att ersättas av begrepp som värden, slump och trovärdighet. De stora talen existerade ej längre, nycker blev ledordet i politiken samtidigt som den trevlige farbrorn eller tanten lanse-rades som ersättare för rorsmän av större slag som dittills innehaft makten. Vad uträttade de egentligen? Det kan verka cyniskt men redan nu vill jag härmed förutspå de svenska kristdemokraternas nedgång och fall. Det krävs nämligen i politiken mer än att vara allmänt kompetent och trevlig för att lyckas. En profilfråga som emellertid partiet fick genomslag för i regeringsställning var vård-nadsbidraget, som dock den socialdemokratiska regeringen avvecklade vid makttillträdet 1994. Efter detta har kristdemokraternas budskap blivit alltmer uttunnat. Och då inte minst efter Göran Hägglunds ledarskap. Hägglund och möjligen bara hans partis ledning har idag övergett abort-motståndet och gått ett steg längre och försvarar idag i egenskap av socialminister konsekvent att utländska kvinnor ska få komma till Sverige och göra abort. Ifråga om så kallat samkönade äktenskap och homoadoptioner företräder partiet fortfarande en egen linje, men denna i denna fråga lär man knappast vinna någon röster genom att sticka ut. Inför hotet att åka ur riksdagen 2006 blev det så att moderaterna gav kristdemokraterna "fick" två frågor av moderaterna i syfte att möjliggöra en borgerlig alliansregering: fastighetsskatten och bensinskatten. Beslut finns redan på att den förstnämnda ska bort medan den sistnämnda av partiet ägnats föga intresse efter valet. Återstår så då möjligen att återvända till moralism- och familjepolitiken. Det har talats om att vårdnadsbidraget ska genomföras under mandatperioden men motståndet kommer i så fall att bli hårt från folkpartiets sida. Inför valet 2010 är mitt tips att partiet åker ur riksdagen och förhoppningsvis återgår till att vara en filial inom moderaterna. Socialliberalismen är knappast räddningen Omöjligt är inte att kristdemokraterna de närmaste åren kommer att utföra flera lappkast i poli-tiska frågor, något som de vant oss vid under många år. Så blir det nämligen när ett parti framföres utan ideologi som färdriktning. Men i längden gör detta att deras trovärdighet - ett uttryck vars användning introducerats av just kristdemokratisk etik - ständigt förminskas. Moral och etikförespråkarna gräver sin egen grav med andra ord. Något som inte diskuteras så mycket ifråga om kristdemokraterna, är dess förankring som re-gional rörelse. Partiet har ju nämligen sin bas i det småländska bibelbältet. Om det blir så att partiet trots allt blir kvar i riksdagen så är det genom att hamna över tolv procent i den valkret-sen. Av det detta kan vi lära oss någonting av de kristdemokratiska mellanspelet i svensk politik. Regionala rörelser kan bli de nästa nya krafterna i svensk politik. Vi ser det redan nu också i form av sverigedemokraternas framväxt i Skåne - ett parti till vilket för övrigt kristdemokraterna tappat en stor andel av sina sympatisörer. Men vi kan med lite vilja se det i norra Sverige där sjukvårdspartierna har en stark ställning. Det är inte omöjligt att vi kan få komma att uppleva ett sjukvårdsparti i form av en regionalistisk norrländsk rörelse i riksdagen för det fall det blir att aktuellt med att göra en stor region av Norrland i form av ett storlandsting. Den enda räddningen för kristdemokraterna i dagsläget är dock att de skaffar sig en ideologi att arbeta utifrån. För närvarande ser det ut som om socialliberalismen är ledig i och med att folk-partiet orienterat sig högerut i riktning mot ordning och disciplin. Frågan kvarstår ändå om den undervegetation av sympatisörer som partiet inrymmer är intresserad av denna som det verkar ännu livskraftiga ideologi. Att hålla dessa i schack är förmodligen en uppgift som tar bra mycket mer i anspråk än att argumentera för en egen politik. Alternativet för kristdemokraterna är där-för inget annat än att partiet läggs ner och startar om på nytt. 2007-04-22 Ingemar Sundström |