Innan uppkomsten av kristendomen, det vill säga under romarrikets glansdagar, var det inga större problem med att förena de områden som vi idag hänför till de stora världsreligionerna. Romarriket omfattade ju som bekant hela området runt Medelhavet, som idag är uppdelat mellan kristendom och islam i religiöst avseende. Det ska dock sägas att romarna stötte på problem när de vill utvidga sitt rike österut. Någonstans vid dagens Iran var det stopp för den romerska expansionen. Och som bekant blev Rhen-Donaubäckenet det som utgjorde limes för detta imperium i Europa.

Barbarinvasionerna i kombination med kristendomens etablering ledde till att Europa vidgades österut. En uppdelning mellan ortodox och katolsk kristendom skedde omkring år 1000. Grän-sen mellan dessa religionsinriktningar kom att dras ungefär vid floden Dnepr som går rätt genom dagens Ukraina. På 600-talet hade islam dragit upp gränsen för sin religion ungefär vid Medel-havet och Bosporen även om muslimska bekännare senare skulle komma att finnas på Balkan. Längre österut sträckte sig den muslimska expansionen ända till Indien.

Något som kristendomen har gemensamt med islam är att när väl deras respektive värderingar upptagits av befolkningen så skedde omvändelsen snabbt. För islams vidkommande gick det väldigt snabbt. I norra Europa skedde övergången från hedendom till kristendom rätt sent. I delar av östra Europa ännu senare av speciella politiska skäl. Sammantaget gör ändå religioner-nas doktrin om allas likhet inför en Gud det möjligt att tala om två politiska block kompletterat med ett tredje öster om floden Dnepr.

I takt med att de politiska ideologierna växte fram under 1800-talet visade det sig att dessa hade svårt att etablera sig utanför Europa med undantag för någon frälsningslära. På södra Bal-kan och i det osmanska riket kom heller aldrig någon ideologisk uppdelning till stånd. Turkiet blev "Europas sjuke man" under århundradet och blev i likhet med Ryssland mera en teokrati.

Det är inte godtagbart att påstå att kulturer eller civilisationer är statiska. Redan på Peter den stores tid infördes system i Ryssland med västligt ursprung. Efter första världskriget infördes västligt inspirerade idéer om den sekulära staten i det då nybildade Turkiet. Problemet med detta är just att det handlade om lån, inte om sådant som kommit inifrån. Islamkännaren Bernard Lewis har varit inne på just detta att den islamska världen blev frånsprungen väst på grund av inre orsaker. Ända in på 1300-talet var den muslimska civilisationen - om så uttrycket tillåter - överlägsen den västerländska. Men sedan hände något.

Det skeende som beskriver västvärldens väg till en ledande position bland civilisationerna är långt och inte helt okomplicerat. Klart är att det knappast handlat om en kamp för hegemoni över omvärlden även om den kolonialistiska parentesen kan tala för detta. Under korstågstiden må det ha handlat om kamp mellan civilisationer, kanske också de gånger turken knackade på dörren till Wien. För mig säger samarbetet mellan turkarna och vår svenske Karl XII och den därmed påföljande berikningen av den svenska kulturen mer om förhållandet mellan muslimskt/ kristet än moderna uttolkare av korstågsideologier.

Parlamentarism och demokrati är obestridligen västerländska påfund. Det har under historiens gång funnits exempel på demokratiska institutioner på andra håll i världen som uppkommit mer eller mindre oberoende av influenser från den antika grekiska demokratin. Detta är värt att påminna om, inte minst på grund ett av många karaktäriserat despotiskt land som Ryssland hade demokratisk församling i Novgorod från 1100-talet fram till Moskvafurstens erövring av stads-staten 1478. Hur det ligger till med liknande demokratiska traditioner i Turkiet känner jag än så länge inte till men jag är säker på att det finns sådana där också.

Min rekommendation är att inte Turkiet bör ges möjlighet till medlemskap i Europeiska Unionen. Detta inte på grund av att landet inte uppfyller rätt kriterier för detta eller dylikt, utan därför att landet i likhet med Ryssland tillhör en från europeisk kultur alltför väsensskild tradition. Därtill går det att säga att Turkiet kan ha en mission att fylla genom att sprida demokrati och parlamen-tarism till övriga delar av den muslimska världen. Det enda som är säkert är att förändringen måste komma inifrån. I annat fall lär de som hävdar att det styrelseskick som står till buds är ett västerimperialistiskt sätt att ta över få vatten på sin kvarn.

Startsida