I den odödliga klassikern om organisationernas framväxt i Tyskland ägnar Robert Michels ett kapitel åt en social analys av ledarskapet. Sedan länge är det ju känt att de värsta av underklassen utgöres av brackan - uppkomlingen, som Strindberg uttryckte sig. Arbetarledarna utvecklade i maktposition borgerliga tendenser - som de officiellt kritiserade - i dess värsta form. "Man får heller inte glömma att den facklige ledaren, liksom alla som arbetat sig upp, är oerhört fåfäng". Därför menar Michels, "riskerar han att bli mer mottaglig än önskvärt för väl-villiga råd från borgerligt håll". Det har diskuterats huruvida Michels pessimistiska tankar om demokrati går att applicera på svenska förhållanden. I Tyskland före första världskriget gällde de definitivt, men antagligen också i Sverige från 90-talet och framåt.

Det var väl aldrig tänkt att Göran Persson skulle bli partiledare, men efter att den ena efter den andra av möjliga kandidater till posten trappat av var han den enda som till slut återstod. Som en sentida variant av en annan uppkomling, Gunnar Sträng, gjorde han sin främsta insats som finansminister i statsministerrollen som sanerare av svensk ekonomi under det slutande 90-talet. Någon särskilt populär person blev aldrig Göran Persson, men under några efter det att han fullgjort sin uppgift som rikshushållare hade han vissa framgångar som på den internationella arenan.

Av Perssons tankar om det gröna folkhemmet blev det inte mycket, mest på grund av dålig uthållighet. När Östersjösamarbetet lanserades gick statsministern i spetsen. Av det hela blev inte mycket mer än tidsbegränsat projekt utan något helst engagemang. Nej, det var makten i sig som var intresserade Persson. Därför dog under hans regeringstid flera av arbetarrörelsens ideal. Det viktigast av dem var målet om full sysselsättning. De som inte passade in gömdes i sjukskrivningar, förtidspensioneringar och olika former av studier. Den stolthet som alltid funnits inom socialdemokratin inför praktiskt arbete ställdes in i giftskåpet under Perssons ledning.

Efter att Persson störtats från regeringsmakten och brådstörtat lämnat partiledningen övergick han till att bli konsult. I den rollen lär han svalna med tiden och så småningom få mer tid över till det yrke han siktat mot efter den politiska karriären. Som godsherre kommer han kanske till-rätta på ett sätt han aldrig gjorde som demokratiskt vald ledare. I hjärtat av adelsgårdarnas mest typiska landskap Sörmland ska han på sitt smaklöst uppförda bygge visa oss vilken stor ledare han egentligen var. Vi är dock många som bara kommer att se detta som ett uttryck för minder-värdeskomplex. Andra kommer i Göran Persson se den som både svek sin rörelses ideal och satte egenintresset för allmänintresset. Att han som final på karriären valde att ordna det så att ha kvar ersättningen som ges om en form av efterskydd åt avdankade politiker samtidigt som konsultarvodena trillar igenom en F-skattesedel säger väl bara med den största tydlighet vems intressen han tjänat i första hand genom åren: de egna.

Första gången jag hörde talas om Björn Rosengren var på 70-talet när han valts till ordförande för kommunaltjänstemannakartellen. Det sades då om honom att det gällde att passa sig när han var röd om öronen - då är han förbannad. Jag vet inte om raseriutbrotten har varit karaktäris-tiska för Björn Rosengren. Med tiden blev han TCO-ordförande, ett uppdrag som abrupt av-slutades 1994 sedan det avslöjats att han gått på porrklubb. Han gjorde come-back först som landshövding i Norrbotten, sedan som näringsminister. Efter den politiska karriären har också Rosengren jobbar som konsult samt gjort några lyckade fastighetsaffärer. Idag bor Rosengren på Arnöbergs herrgård belägen på Arnö i Mälaren, inköpt för 12 miljoner.

Riktigt vad Rosengren uträttat i sin politiska gärning är jag osäker på. Av löftena till om nya jobb till orter som drabbats av försvarsläggningar blev det i stort sett intet. Under landshövdingetiden i Norrbotten var han en trevlig kille, dock i luven på pitesossarna av någon anledning. Han menade att dessa förde fram SSU-broilern Niklas Nordström som motkandidat till honom när det skulle väljas ny ordförande för socialdemokraterna i Norrbotten. Det Björn Rosengren kommer att bli mest ihågkommen för är ändå uttalandet om Norge som den sista sovjetstaten.

Sedan ett antal år har politik upphört att vara ett uppdrag. Numera är det ett yrke, vilket inte innebär att det är ett jobb som går att söka. Nej, i det Sverige som har alldeles för många för-troendevalda fungerar det snarare så att politik är något där utbudet är större än efterfrågan. Följaktligen är förtroendeuppdragen många gånger besatta av personer som ställt upp för att ingen annat velat det. Problemet är gigantiskt befolkningssvaga regioner och kommuner där nolleuppdragen har en helt annan innebörd än på universitetsorterna.

Det är okänt om Ingvar Carlsson plockade in Anders Sundström i regeringen efter 1994 på grund av personlig frändskap med honom eller om det bara rörde sig om en regional kvotering. Hur som helst var Sundström från början till slut en misslyckad minister. När han avpolleterades från posten som näringsminister till förmån för ovannämnde Rosengren, hämnades han på Göran Persson genom att lämna den tydligen inte nog statusfyllda sysslan som socialminister efter bara någon vecka. Sällan har sådan kalvaktighet skådats på kabinettsnivå.

Rörelsen tar hand om sina barn. Efter att Sundström några år arbetat i något som kallats bank-ledning och ett utredningsuppdrag, beviljade hans egna honom en årslön inklusive pensions-premie på över fyra miljoner som chef för försäkringsbolaget Folksam. Enligt statistik tillhör han de största skattebetalarna i Piteå. Åtskilliga miljoner måste dock Sundström göra av med på annat sätt. Som uppväxt i en av Sveriges mest underutvecklade regioner är han en god repre-sentant för killen som aldrig bara kunde tänka sig att få det lite bättre än andra. Skulle det bli någonting var det för att bli värst, helst utan att göra ett enda ärligt handtag.

Strindberg skriver i Tjänstekvinnans son om mötet med den värste av underklassen - brackan. Under många år har denne varit synonym med den som kommit sig upp av egen kraft. Men ef-tersom vänstern för länge sedan förlorat förmågan till självrannsakan har man förlorat greppet om vad som händer i de egna leden. Det är därför vi fått se girigheten upphöjd till norm hos de ovan nämnda ledarna. Vänsterliberala företrädare som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson drevs aldrig av mindervärdeskomplexet på vägen till makten eller i den. Historien om Erlanders änka som återlämnade pennor efter makens död med inskriptionen "tillhör Statsver-ket" är typisk för detta förhållande. Lika typisk men av det negativa slaget var Göran Perssons mottagande av en doktorshatt för att ha gjort Örebro högskola till universitet. För Persson fanns aldrig någon skillnad mellan parti och stat. Makten var allt, helst utövad i realtid utan ideologisk förankring. Med Katrineholmsstalin upphöjde rörelsen egoismen till ideal.

Startsida