Dagens Nyheters Niklas Ekdal som är något av en Sveriges Condorcet i sitt tänkande skrev en gång att den svenska arbetsmarknaden grovt sett kan uppdelas i tre sektioner: ett näringsliv i världsklass, en statlig sektor som inte fungerar och en stor grupp som begråts av den sistnämnda på grund av att de inte får plats någon annanstans. Det stora antal sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionärer som blivit en del av det svenska samhället är den största tragedin för den politik som förts i landet de senaste tio-femton åren. Förklaringarna till varför det blivit så varierar. Slimmade organisationer inom näringslivet har gjort att många inte passar in där och blir "utbrända". Av de som har jobb inom den privata sektorn jobbar många sönder sig och hamnar inom den begråtna sektorn. Endast de som klarar det höga tempot till en viss gräns blir kvar där men på sikt hotar näringslivet att bli endast något för de unga, vackra och friska.

Den statliga eller gemensamma sektorn har under lång tid överlag haft ett det dåligt ledarskap. Inom verksamheter som i mindre utsträckning styrs av efterfrågan och kunder är detta illa. När det inte finns någon som talar för det goda i det som uträttas utan hellre blickar mot näringslivets pensionsavtal, löner och fallskärmar så faller hela idén med att ha en stat. Ändå har staten lyckats överleva som begrepp på grund av att man hittat en marknad: de otillräckliga.

Inom den tidiga arbetarrörelsen poängterades det att göra sin plikt i första hand, dvs. arbeta. Sedan fick kraven komma. Olof Palme hade en speciell form av arbetslinje i vilken han menade att arbetslöshet inte existerade när alla har arbete. Några siffror behövdes inte för att avgöra detta men arbeta skulle man. Sedan många år är det knappast längre något större problem att vara arbetslös. Å ena sidan är det bra eftersom arbete länge förknippats med någon slags luthersk skuldmoral att äta i sitt anletes svett. Å andra sidan är det ett faktum att det inte alltid kan vara kul att arbeta men att det däremot oftast är med en känsla av välbefinnande som arbetet kan avslutas. Är det inte så är något fel.

Av en läkare ur den förlorade generationen har jag fått en psykiatrisk diagnos som går ut på att jag är "fixerad vid att ha ett arbete". Sådant går det att häva ur sig om man tillhör en den enda yrkesgrupp i Sverige som är alltigenom socialiserad och inte behöver bekymra sig om att bjuda ut sin kompetens på en marknad. För i stort sett alla andra ser verkligheten ut på annat sätt. Ut-bildning till exempel, är inte kungsvägen till ett jobb längre. Många måste ta de jobb de får för att överleva, vilket dock är bättre än att inte göra något alls. Inga så givande fritidsintressen kan uppväga värdet av att ha ett jobb. Om det är detta som är lika med att vara fixerad vid att ha ett arbete så måste ämnet drivas vidare.

Akademiseringen av samhället

Det sägs inte sällan att akademierna eller universiteten utsatts för politisering eller att de har för-samhälleligats. Sant är detta. Men sant är också att samhället akademiserats. Det förutsätts av dagens gymnasiestudenter att de ska gå vidare till högskolan, oavsett om de har håg eller anlag för att fortsätta studera. Följden har blivit att många till följd av socialdemokratisk utbildnings-politik hamnat mellan stolarna och varken blivit praktiker eller teoretiker. De har i stället hamnat på det individuella programmet eftersom arbetarrörelsen börjat se ner på praktiska utbildningar.

Egentligen tror jag det här har sin rot i det mindervärdeskomplex som tidigare fanns inom delar av vad som då kallades arbetarklassen gentemot de som tagit studenten och gick omkring med mössa hela sommaren. Det är inte alls länge sedan bara de som tagit examen på teoretiska ut-bildningar fick använda studentmössa. Numera är denna en rättighet för alla med gymnasieexa-men. För personlig del ger jag inte mycket för denna tradition, och faktiskt har jag knappt haft på mig min mössa sedan studenten. Inte ens då jag deltog valborgsmässofirandet i Uppsala 1998 då mössor i färger från vita till åldrat bruna bars av innehavare efter ålder på examen.

Komplexet mot de med teoretisk utbildning inom socialdemokratin ledde alltså så småningom till förakt mot praktiskt arbete. Samma rörelse som en gång började med att förbättra villkoren för de som arbetade, slutade som fiender till sin egen klass. Mest tydligt har vi märkt detta i form av uppkomsten av en så kallad politisk adel, vilken generellt sätt utmärks av att ha föga egen erfa- renhet av arbete. Politiken har blivit ett yrke där enda kopplingen till arbete är "arbetarbak- grund". Fenomenet gäller dock inte bara socialdemokratins företrädare.

Svensk socialpolitik har länge varit inriktad på generell tillämpning, vilket fått till följd att vård och omsorg utvecklats till rättigheter. Detsamma gäller skolan. Med tiden har detta spritt sig till andra sektorer såsom arbetsmarknaden i form av rätt till arbete och dylikt. Och som vi såg även till den högre utbildningen. Motprestationerna har inte hängt med i samma takt. Följaktligen är karriär också något man har rätt till. Minsta motståndets lag har etablerats.

Författaren Robert Bly har kallat detta samhälle för syskonsamhället, alltså ett där den gode patriarken har abdikerat och vi hellre sitter i TV-soffor och kivas med varann istället för att bli vuxna själva. Jag tror det är dessa syskon som är de begråtna och beklagansvärda i dagens svenska samhälle. Samtidigt är gråterskorna (de är nästan alltid av kvinnligt kön) själva delar av syskonkulturen därigenom att de söker sig till yrken inom den offentliga sektorn som konstrue-rats för att det ska få möjlighet att utveckla sig själva.

Den nya regering som tillträdde hösten 2006 gick till val och vann på att hävda arbetslinjen är inne på rätt spår med sin politik. Men för att återupprätta den gemensamma sektorns forna sta-tus räcker det inte bara med att svenskarna återigen blir ett arbetande folk. Det krävs ett helt nytt arbetssätt inom vården, omsorgen, på skolorna och inom resten av vad som kan kallas statens uppdrag. Kanske måste vi börja diskutera vilka som ska styra på dessa områden i högre utsträckning än vad som skett under många år nu. Det kan då handla om sådana som hellre anlägger ett behovsprövat synsätt på de som kommer ifråga för att erbjudas statligt stöd.

Startsida