När kommunismen rasade ihop och gjorde slut på 1900-talet stod det nog för de flesta klart att den enda sant radikala ideologin måste sökas inom det öpp-na samhället. Den ryska revolutionen var ju för övrigt inte någon folklig revo-lution överhuvudtaget utan mera en palatskupp utförd på ett sätt som bara kan studeras av den som äger insikter i den vetenskap som benämnes kremlologi. På senare år har det dessutom kommit fram att det var det wilhelminska Tyskland som såg till att Lenin kunde företa sin beryktade och omtalade resa från Schweiz via Tyskland, Sverige och Finland till Ryssland. Den tyska ledningen såg i Lenin en bråkstake som skulle skapa oro i landet och underlätta för dem att vinna kriget mot Ryssland.

Före den ryska revolutionen hade emellertid tre andra revolutioner inträffat, av vilka den franska fått mest uppmärksamhet i historieböckerna. Anledningen till detta är förstås den blodspillan med vilken den utfördes, men också de långtgående konsekvenser den fick för hela den europeiska kontinenten. Den amerikanska revolutionen, som gav upphov till det dokument som blivit världens ännu idag äldsta författning, anses ha givit skjuts åt den franska. Ännu tidigare, nästan hundra år, hade dock den revolution ägt rum som av någon anledning alltid tagit mindre plats vid sidan av de ovanstående tre.

Den ärorika revolutionen 1688 hade inspirerats av John Lockes tankar om människans självbevarelsedrift som tog fasta på det orättfärdiga i att under-kasta sig en despoti. Politisk makt var istället resultatet av en frivillig över- enskommelse, ett samhällsfördrag, där människor för det gemensamma bästa och för att skydda sin egendom ger befogenheter åt samhället och dess styresmän. Följaktligen har medborgarna alltid rätt att avlägsna en styrelse som inte längre fullgör de förpliktelser för vilka den kommit till. Genom att skilja lagstiftningen från den utövande makten skulle garantier ges mot maktmissbruk. Locke ville också att folkets representanter skulle delta i lagstiftningsprocessen. Med Bill of Rights garanterades parlamentets överhöghet.

Bara en sådan sak att medborgarna skulle ha rätt att avsätta en härskare som de inte var nöjda med var en radikal uppfattning på 1600-talet. Ändå hade den en föregångare från 1200-talet i form av Magna Charta som tvingade kungen att avstå makt till de två översta stånden. Märk också att i Sverige stadgade äldre Västgötalagen från 1200-talet att "Svear äga konung taga likaså vräka". I den amerikanska Bill of Rights utvecklades de engelska tankarna till att ange de rättigheter den enskilde individen har mot statsmakten. I Frankrike definierades mänskliga och medborgerliga rättigheter till att "leva fri och jämlik under lagarna".

Från vänsterhåll har liberalismen alltid kritiserats för att inte stå för ett demo-kratiskt eller jämlikt samhälle. I så måtto att det gick trögt att införa rösträtt till de borgerliga parlamenten är argumenten riktiga. Under 1800-talet blev denna fråga alltmer aktualiserad. I John Stuart Mill framträder den förste socialliberalen, som också kunde tänka sig att utvidga rösträtten inte minst åt kvinnorna. Mill drog också i verket Considerations on Representative Government upp riktlinjerna för det representativa styret som skulle bli modellen för de nationalstater som tog form.

Mill inspirerades av allt att döma av socialistiska tankar i utformningen av sin liberalism, dock utan att någonsin vilja upphäva äganderätten. Det ska också sägas om den långsamhet med vilken allmän och kvinnlig rösträtt infördes att den på sätt och viss var befogad. Det är alldeles uppenbart att det fanns konservativa krafter som hade att tjäna på att saker förblev vid det gamla. Ur liberal synvinkel står det klart att nationerna vid tiden för revolutionsidéernas genombrott knappast var så integrerade ännu att politik var något som angick var och en. Samhället var vid denna tid i huvudsak ett patriarkat genom den dominerade ställning jordbruket hade i ekonomin. I detta krävdes starka armar mera än briljanta hjärnor. I sitt anletes svett åt många sitt bröd.

Från slutet av 1800-talet läggs grunden för de sociala rättigheterna. I huvud-sak är det socialradikala krafter som driver fram dessa, men på sina håll spelar socialkonservativa en icke obetydlig roll i utvecklingen. Samtidigt finns hela tiden en underström gentemot tanken att staten ska åta sig sociala verksamheter. Välfärdsinrättningar i form av kooperativ och enskilda lösningar ligger som en skugga bakom uppbyggnaden av socialstaten.

På senare år har liberalismen kännetecknats av en strid mellan marknads- liberaler som Milton Friedman och Robert Nozick och socialliberaler som John Rawls. Den sistnämnde lanserade i sitt verk A Theory of Justice tankeexperimentet hur rationella individer skulle välja att utforma regler och villkor i det framtida samhälle de ska leva i om de var omedvetna om vilken position de skulle få i detta. Rawls svar på dilemmat var att individerna då väljer ett utsträckt system av friheter så länge dessa inte inkräktar på någon annans friheter. Vidare att ojämlikhet kan godtas om den leder till förbätt- ringar för dem som har det sämst ställt.

Genom att vara försiktig med att blanda in stat och samhälle i sina resone-mang framstår liberalismen som en radikal ideologi vid sidan av socialism och konservatism. Den socialistiska rörelse som gått att bevittna alltifrån Karl Marx framträdande i den politisk-filosofiska historien har hela tiden haft övertagandet av staten som mål. Detsamma gäller de som argumenterat utifrån konservativa ståndpunkter om människans ofullkomlighet. Den enda garantin mot maktmissbruk är följaktligen att vi väljer ledare med liberalt sinnelag. Om dessa sedan kallar sig något annat har mindre betydelse.