Vi har hört det nästan till leda. Ändå är det så pass positivt att det bör upprepas igen: svenskar- na är världens friskaste folk. Jag vet inte om statistiken räknar in de som hör hemma inom det så kallade utanförskapet, men eftersom många av dessa sannolikt är arbetsföra är det väl bara att än en gång konstatera. Svenskarna är ett i många avseenden friskt folk.

Lite till rimmar det därför att ständigt få höra tjatet om läkarbristen. Är det inte brist på specia-lister så är vissa orter och regioner särskilt drabbade. Ändå får svensk vård gång på gång högt betyg i internationella jämförelser. Så vad felas? Klart är att vård är ett verksamhet som går att förbättra i oändlighet, ty sjukdomar kommer alltid att finnas. Klart är också att det inte alltid är det lättaste att få högutbildad personal att flytta till avlägsna platser i landet annat än som för- visningar. Det är trots det ett faktum att läkaryrket lockar många från fattiga regioner och u-länder, vilket borde underlätta en jämn utbredning av vården över landet. Den påstått ständiga bristen på läkare måste därför ha andra orsaker som jag ska gå in på nedan.

Molières fantastiskt roliga pjäs om den inbillade sjuke är inte bara en pjäs om patientens stän-diga fobi inför sjukdomar. Den handlar också om förhållandet mellan den läkaren och den sjuke. Medan den förstnämnde inte utan ett visst mått av magi hela tiden erbjuder mediciner och be-handling som bot så hamnar den sistnämnde till slut i ett slags beroendeförhållande. Han kan inte leva utan läkaren, och läkaren kan förmodligen inte överleva utan sin patient.

Det finns säkert de som har en annan tolkning av en sådan situation. Nämligen att den måste få finnas. Men då är frågan om vi inte talar om förhållandet mellan läkare och patient som ett mellan prästen och kyrkobesökare förr i tiden. Läkarmottagningen är i så fall en biktstol vilket inte kan vara syfte med en verksamhet som kallar sig vetenskaplig.

Det är upp till var och en att själv avgöra när man är sjuk, men vad händer om det inte går för sig? Svaret är att då placeras makten över en egen hälsa i någon annans händer, med långtgåen- de konsekvenser för självbestämmandet. En annan variant på det här problemet är simulering som är ett ingalunda obekant fenomen inom vården. Vad som ändå är det yttersta som kan hända när skillnaden mellan egen och andras uppfattning om vad sjukdom innebär är när tvångs-vård inträder. Ty då ligger makten för ens frihet helt i läkarens händer.

I västvärlden finns det knappast ett mer statusfyllt yrke än läkarens. Det något märkliga för-hållandet råder därför att i ett land som i många andra sammanhang betraktas som efterblivet och underlägset så är läkare inte alls något att sträva efter att bli. I Ryssland är det hellre den med heliga insikter i sjukdomsproblematik som får ta sig an dylika uppgifter, vilket gjort att läkare är ett mera utpräglat kvinnoyrke där.

Det här kan kanske uppröra någon. Jag vill dock poängtera att jag endast gör ett konstaterande, inte en undervärdering av läkaryrket. Ändå är det värt att notera att ett annat "yrke" med många insikter i magi har hög status i ett land som Ryssland. Det här för oss därför närmare frågan var-för läkaren har så hög status i västvärlden, och inte minst vilka som söker sig till läkaryrket.

Det råder ingen tvekan om att många som söker sig till läkarutbildningarna gör det av mer eller mindre rent idealistiska motiv. De som ser som sin främsta uppgift här i livet att hjälpa andra. Men i och med att det i läkarens arbetsuppgifter också ingår att bestämma över liv och död så lockar verksamheten även till sig sådana som vill bestämma. För dessa är makten drivkraften.

Fler än jag har definitivt reagerat på de drömmerier som ibland kommer till uttryck hos ung-domar från fattiga länder och regioner om att bli läkare. För dessa finns det skäl att anta att det bakom strävan att få jobba inom vården finns ett sekundärt syfte, nämligen allmakten. Det kan nämligen förutom möjligen att tjäna mycket pengar knappast finnas en starkare drivkraft hos uppkomlingen än att bestämma eller i varje fall tro sig kunna bestämma över någon annans liv.

Anledningen till den utbredda psykiska ohälsan hos så många läkare är förmodligen inte bara hög arbetsbelastning. Nej, ska vi finna orsaken till de utbrända läkarna måste vi fundera mer över vad det innebär att känna sig otillräcklig att kunna rädda liv. Att inte kunna stänga av eller visa lagom mycket empati och förståelse gör att dessa i värsta fall söker räddningen i glömskan. En fråga som därför om och om igen måste ställas är vilka som är lämpliga för yrket.

I boken Den sjuka vården kom fram att många myter vidlåder den svenska vården. Och bland annat då att svenska läkare inte är speciellt effektiva. Patientbesöken hos en japansk läkare var fyra gånger fler än hos en svensk, något som bland annat måste bero på problematiken som be-skrivits ovan. Det jag tänkte ta upp här som slutkläm är trots det ändå ett rätt radikalt påståen- de: vi har för många läkare. Och skälet till detta är att läkarens yrkesroll i allt högre utsträckning övergått i att förestå bikten, men även en annan orsak.

De insikter som Hippokrates förmedlat via sin etik till efterkommande läkarstudenter innehåller i allt väsentligt de handlingsnormer som krävs för att kunna utöva yrket. Viktigast bland dessa är kanske att föra vidare läkekonsten endast till kvalificerade personer och att inte skada patienter-na. På något sätt har dessa råd alltmer kommit att uttunnas i socialstatens jakt på mer vård åt invånarna. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet. I takt med att svenskarna blir ett alltmer upplyst folk så är fler och fler i stånd att ställa sina egna diagnoser. Därför är alltfler i stånd att ställa krav på utföraren av vården. Där vi befinner oss idag har gränsen passerats för vad som kan anses lämplig tillämpning av medicinska kunskaper, och skälet till detta kan inte just annat vara än att vi har för många läkare. I och med att läkekonsten på detta sätt börjat glida över i religiös verksamhet så har den också blivit ett hot mot folkhälsan.

Startsida