Den moderna feminismen börjar med Mary Wollstonecraft, som stred för jämställdhet mellan män och kvinnor. I hennes verk A Vindication of the Rights of Woman lyfts särskilt fram utbildningens betydelse för att detta mål ska uppnås. Kvinnan är också en förnuftsvarelse, hävdade Wollstonecraft, och vände sig bland annat mot de uppförandehandböcker som hon menade propagerade för att kvinnan var till för mannens nöje. Hon menade att fruarna skulle vara förnuftiga kollegor till sina män, och att ett samhälle som lämnade över uppgiften att utbilda barnen till kvinnorna, måste ha kvinnor som var välutbildade för att kunna överföra kunskap till nästa generation.

Wollstonecrafts privatliv är intressant i mer än det avseendet att hon var gift med William Godwin, en av den moderna anarkismens förgrundsgestalter. Till exempel gjorde hon 1792 en resa till det revolutionära Frankrike och inledde där en relation med en amerikansk äventyrare, Gilbert Imlay. Hennes uppväxt i en familj med trasslig ekonomi och en fader som misshandlade modern under alkoholens inverkan, hade säkert stor betydelse för Wollstonecrafts politiska överväganden senare i livet.

Wollstonecrafts politiska idéer riktade sig till medelklassen, som hon kallade mest naturlig. De fattiga hade ingen plats i hennes projekt; de skulle istället separeras från de rika och undervisas i andra skolor. Som jag ska visa så är denna elitistiska ambition något som kännetecknar feminister längre fram.

Till följd av en allmän reaktion först på grund av Napoleonkrigen, sedan på grund av Wienkongressens konserverade maktbalansprinciper som syftade till att återinsätta de gamla fursthusen, så föll de feministis-tiska idéerna i glömska en tid. Med John Stuart Mills verk The Subjection of Women från 1869 tas tråden från revolutionstiden åter upp. Mill jämställde det kvinnor utsattes för med rasism och att samhället gick miste om 50 procent av sin kapacitet genom att inte ge dem samma rättigheter som män. Mills argumentation är klassiskt liberal och talar om jämlikhet i möjligheter, inte i utfall. Kvinnorna skulle ha rätt till anställning och utbildning, rösträtt och rätt att inneha politiska ämbeten. Mill lade som ledamot av det brittiska parlamentet fram ett förslag som syftade till kvinnlig rösträtt, men röstades ned med stor majoritet.

I Sverige gjorde feminismen sitt första riktiga uppdykande i mitten av 1800-talet då Fredrika Bremer utgav idéromanen Hertha. Boken gjorde Bremer till något av en grundare till den svenska kvinnorörelsen även om dess originalitet har ifrågasatts. Bland annat begagnar den sig av uttryck nyttjade av Hedvig Charlotta Nordenflycht redan vid 1700-talets mitt, vilken därmed egentligen hade föregripit Wollstonecraft.

Den första kvinnorättskonferensen hölls i Seneca Falls i New York revolutionsåret 1848 men först inpå 1900-talet började kvinnorörelserna kräva rösträtt. I England utvecklades de som kallades suffragetterna till en militant rörelse med Emmeline Pankhurst i spetsen. Förutom våldsamma metoder så hävdade suffragetterna att kvinnor hade moraliskt överlägsna kunskaper och stod över mannen. Efter första världs-kriget infördes kvinnlig rösträtt i många länder, däribland Sverige.

I det nybildade Sovjetunionen framträdde Alexandra Kollontaj som en ledande feminist. Hon tog även som första kvinna i världen plats i en regering. Det stiftades flera lagar om reformer som syftade till att stärka kvinnans ställning men lika löneprincipen mellan kvinnor och män förverkligades aldrig. Utbildnings-kampanjer i Sovjetunionen höjde dock den kvinnliga läskunnigheten drastiskt. Kollontaj företrädde en slags arbetarklassfeminism som vände sig mot den "borgerliga feminismen" i väst för rika kvinnor även om hon själv hade överklassbakgrund. Den typ av feminism hon stod för anses allmänt vara besläktad med borgerlig feminism och det vi idag benämner radikalfeminism.

En god konsekvens av världskrigen var att många kvinnor fick möjlighet att lönearbeta i männens ställe när de var inkallade. De fick då möjlighet att visa att de dög till arbetsuppgifter utanför hemmet. Det brukar sägas att den feministiska rörelsen tog en paus mellan rösträttens införande och 1960-talet. Ingenting kan vara mera felaktigt. Det arbetades, åtminstone i västvärlden, med flera juridiska frågor för att förbättra förhållandena för kvinnorna under denna tid.

I slutet av 1940-talet gavs Simone de Beauvoirs Le Deuxième Sexe ut. Häri finner vi rötterna till den svenska 90-talsfeminismens ofta upprepade fraser om att mannen är normen och att könet är konstruerat. Det har hävdats att Beauvoirs filosofi är en feministisk variant av "livskamraten" Jean-Paul Sartres existen- sialism. Något att fundera mer över är emellertid vilket ursprung hennes uppfinning av mannen som demon kan ha.

Sociologen Zygmunt Bauman menar att antisemitismen aldrig varit starkast i Tyskland, utan snarare var det i Frankrike som denna tradition odlades mest intensivt. Det var ju också där som Dreyfusaffären utspelades vid tiden kring förra sekelskiftet. Jag vill hävda att Beauvoirs mansfixering kan sin grund i den franska antisemitiska traditionen. Hon skäller män för att konstruera kvinnokönet men konstruerar själv en demon som hon själv givit namnet av den Andre.

Simone de Beauvoir hade högborgerlig bakgrund och var därför knappast särskilt intresserad av vilka praktiska åtgärder som behövde vidtagas för att förbättra kvinnornas ställning. 1960- och 70-talen såg en ny kvinnorörelse ljuset som talade mindre om feminism och mer om frigörelse. Introduktionen gav P-pillret gav kvinnorna möjligheten att själv kontrollera fortplantningen. Aborträtten var ett viktigt krav.

En slags revolution i det tysta skedde genom många kvinnors inträde på arbetsmarknaden under denna period. Främst offentliga arbetsgivare expanderade sina verksamheter. Idag ifrågasätter många om det var en speciellt klok politik. Istället för att frigöra sig gick många från en patriark till en annan, den vi benämner staten. Fortfarande är statliga myndigheter och kommun- och landstingsadministrationer mera uppsam-lingsplatser för kvinnor än det de egentligen är tänkt att vara.

Skol- och utbildningsvärlden är ett annat område som successivt gått över till att vara ojämställda verk-samheter. Upp till högskolenivå är männen snart i stort sett frånvarande i utbildningshierarkin. Budskapet om att det personliga är politiken är talande för 70-talets ideologilöshet inom den feministiska rörelsen. Kanske var det därför som en del började tala om bakslag för kvinnorna på 80-talet. Hädanefter började många tongivande feminister att tala om representation istället för konkreta förbättringar.

Det talas allmänt inte om enda feministisk ideologi idag, utan om flera. Till följd av detta uppvisar rörelsen en tendens att föröka sig genom delning, påfallande likt ett annat ideologiskt system som numera får anses höra historien till. Ett märkesår för den svenska feminismens utveckling måste ändå vara 1994. Efter att ha varit borta några år från makten, återkom det parti som inte längre är statsbärande parti i landet i rege- ringsställning. En partiledare som egentligen var för gammal för att ännu en gång bli statsminister i kombina-tion med socialismens tillfälliga död vid denna tidpunkt, gjorde att feminism i en ganska utrerad variant lyckades bemäktiga sig delar av den svenska statsapparaten och bli dess ideologi.

Doktrinen "varannan damernas" lanserades som koncept och mål på alla politikområden. Denna regeletik fick fäste även i andra partier än socialdemokraterna. Inom några år deklarerade allteftersom alla de svenska politiska partierna att de anslutit sig till feminismen i en eller annan form. Varannan damernas var, om inte en existerande realitet, så i alla fall en slags ledstjärna som svävade över hela den svenska politiken. Kanske mycket som en följd av rädsla för att beslås med andra åsikter än den rätta läran.

Det säger sig självt att denna målsättning inte kunde förverkligas på samhällslivets alla områden. Näringsli-vets direktörspositioner fortsatte att vara verksamheter förbehållna männen. Det talades om lagstiftning i form av positiv särbehandling för kvinnor på dessa områden men ingenting konkret kom ut ur detta.

Värre var ändå att det fanns de som inte nöjde sig med reformer som gick längre än till att åstadkomma rättvisa. Ett reformerat kommunistiskt parti gick starkt framåt i 1998 års val på en agenda som gick ut på att bestraffa alla män för sådant kvinnor fått utstå i det förgångna. Tillsammans med socialdemokraterna drev Vänsterpartiet igenom den s.k sexköpslagen, som kriminaliserade endast den ena parten i handeln med sexuella tjänster. Förutom att lagen kan anses strida mot andemeningen i grundlagen så har den fått många mindre önskvärda konsekvenser som till dags dato inte är riktigt utredda.

TV-programmet som fick kvinnojourernas ordförande att påstå att män är djur utgör möjligen kulmen på denna elitistiska feminism med rötter hos Mary Wollstonecraft och suffragetterna. En progressiv politik kan aldrig förknippas med vare sig våld eller hämnd. Därför är det mycket bättre att inrikta en radikal politik på just konkreta förbättringar istället för revolutionsromantik. Och inte minst att blicka ut mot den omvärld där kvinnorna på många ställen har det mycket sämre än i Sverige. Det är för övrigt inget som säger att en kvinna måste representeras av en kvinna, eller att en man inte kan representeras av en kvinna.

Startsida