Gökboet i Luleå

Att försöka ge sig in i ett ämne man är alltför personligen berörd av är inte det lättaste. De som eventuellt kommer att utsättas för kritik kommer att hävda att det handlar om någon form av vendetta eller ytterligare bekräftelser på att deras verklighetsbeskrivning är korrekt. Så fungerar nämligen mobbaren. Att någon tar åt sig av de egenskaper som tilldelas honom eller henne legi-timiterar påhoppen eller övergreppen enligt denna logik. Här nedan ska jag gå in på hur psyki- atrin i Norrbotten fungerar. Denna har nu under ett par år varit föremål för mycket problem, alltifrån försummelse av verkligt sjuka till tvångsintagning av patienter utan egentlig anledning. Det är inte alls obefogat att tala om ett veritabelt gökbo där ansvariga skyller ifrån sig och där kunderna i sammanhanget, patienterna, inte får den hjälp de behöver. Allt på grund av brist på strategier, kanske också för övrigt ett typiskt fenomen för stora delar av verksamheten inom landstinget i regionen.

Läkaren som inte gick att avsätta

Det första tecknet på att någonting var allvarligt fel inom psykiatriorganisationen i Norrbotten var att chefen för den utsattes för allvarlig kritik av personalen. Det visade sig efterhand att denna - en läkare - även tidigare hade ställt till problem på de arbetsplatser hon hållit till på. Till slut allteftersom situationen blev alltmer ohållbar fick hon lämna sin tjänst, men inte som man skulle kunna tro på grund av ett beslut fattat av landstingsledningen. Nej, det var istället som en direkt följd av ett inslag i det regionala programmet Nordnytt där en ursinnig Jan Sundén ställde lands-tingsrådet mot väggen som psykiatrichefen fick avgå redan nästa dag.

Det är en sak hur personalen kan må av en olämplig chef. De som sökt sig till vården borde ändå lida mest av organisationsproblemen. På grund av att psykiatrisk vård har inslag av tvång är det svårt att tala om patienter där som kunder. Följaktligen har dessa liten eller ingen talan. I varje fall är möjligheterna ringa eller obefintliga för dem att visa sitt missnöje genom att byta vårdgivare eftersom psykiatrisk vård i praktiken inte bedrivs som konkurrensutsatt verksamhet. Antingen är den presumptiva patienten i behov av vård, vilket ibland måste bedömas av utom-stående, eller också är hon fri att välja bort att underkasta sig.

Att göra business på att frihetsberöva folk.

Ett inte speciellt känt faktum är att en bestämmelse i lagen om psykiatrisk tvångsvård ger utrymme för privatpraktiserande läkare att besluta om att frihetsberöva individer. Även bland de mest utrerade liberalerna råder enighet kring att våldsmonopolet bör förbehållas staten. Hur kunde då riksdagen stifta en lag som innebär att frihetsberövande blir business? I rapporten Läkare i allmän tjänst (Ds 2003:30) pekas på utvecklingen på senare år där entreprenaderna inom hälso- och sjukvården ökat kraftigt. Konsekvensen av detta gör det ofrånkomligt att också våldsmonopolet kan läggas ut på entreprenad. Ett mera "principiellt" försvar för tanken står statsvetarprofessorn Bo Rothstein för som med stöd av grundlagen hävdar att alla typer av offentliga uppgifter kan privatiseras eftersom en privat huvudman inte innebär att uppgifternas karaktär av offentlighet försvinner i och med en privatisering.

Den egendomlige man som tog emot mig första gången jag besökte Gökboet i Luleå ägnar sig åt verksamhet som skulle kunna gå ut på att göra business på att frihetsberöva folk. Han gjorde förutom att uttala sig mycket ringaktande om min person och bakgrund ingenting som åstadkom en förbättring av min hälsa. Diagnosen ärvde han från ett annat landsting där jag inledningsvis behandlades. Om läkaryrket går ut på att skriva ut mediciner utan att lyssna på patienten annat än i syfte att hitta på bestraffningsåtgärder är den här läkaren ett praktexempel. När några av oss klienter hade frågor om hans långa sjukskrivningstid backade den övriga personalen på enheten upp honom. Det gick rykten om honom att han var utbränd, vilket i så fall skulle tala för att han själv led av en psykisk sjukdom. Med tiden lärde jag mig att spekulationer kring den psykiska hälsan bland anställda inom psykiatrin kunde rendera i hårda bestraffningar.

Rehabilitering? - då är du fixerad vid att ha ett jobb

Det visade sig inte vara särskilt lätt att byta från ovanstående läkare. Efter att ha avvisat ett förhör om varför jag inte ville ha kvar ovanstående fick jag till slut en annan. Straffet för att jag riktat kritik mot vården kom omedelbart innan jag kommit över tröskeln till denne "nye" läkare. Att här gå in på vad jag fick uppleva hos denne medicinman skulle föra alldeles för långt. Men så mycket kan jag säga att jag aldrig känt mig så dålig som människa efter att ha lämnat hans tjänsterum. Hippokrates som ansåg läkarens främsta uppgift vara att inte skada sina patienter torde ha gråtit många tårar om han fått höra talas om det hela.

Det tjänar ändå till att gå in på vad som tydligen retade upp läkaren. Enligt en psykolog jag fick träffa i anslutning till jag blev sjuk så vore det bästa för min hälsa och fortsatta återhämtning att jag fick jobba med det jag var utbildad till. Under hela min tid på arbetsträning var det ett mål att jag skulle få någon form av sysselsättning som kunde leda till detta. Av detta blev det intet, något som uppenbarligen var att kasta bensin på brasan. Läkaren ifråga ställde en ny diagnos på mig: du är fixerad vid att man ska ha ett jobb. Detta var alltså vad som var kvar av den svenska arbetslinjen anno 2005 i yttersta Norrland. En läkare som i sina patienter inte ser annat än sjukdomar och som dessutom ser sig själv som gud.

En obehaglig kåranda

Det är mycket jag fått höra under mina år som kund hos Gökboet i Luleå. Visst har där funnits väl menande människor men i och med att ledningen och de som fattar beslut om vårdens inriktning är självupptagna och saknar strategier så blir ingen, jag menar ingen bättre av vården. Och eftersom diagnosen psykiskt sjuk i sig för dessa innebär att patienterna anses ur stånd att fylla i andra enkäter än de som bekräftar dem själva eller delta i utvärderingar av verksam- heterna så åstadkommes heller inga förbättringar av densamma. Läget tycks med andra ord hopplöst. Ibland har det kommit någon brandkårsutryckning där det sagts att nu ska allt bli bra, inte olikt en alkoholist som supit i flera år och förklarar att han ska bli nykterist imorgon.

Värst av allt är ändå att stöta på väggen av den obehagliga kåranda bland anställda inom psykiatrin. Då all kritik mot verksamheten är personlig leder dylik obevekligen till hot om större medicindoser (med bland annat viktuppgång som följd), tvångsintagning eller något ännu värre. I mitt fall nåddes kulmen på den mobbning jag utsatts för då en allmänläkare på en mindre vård-central använde "oroliga anhöriga" som alibi för att ställa till med förhör med mig om potentiell våldsamhet. Säg hur försvarar man sig mot sådana anklagelser framförda helt utanför rättssam-hällets ram? I alla fall höll detta höll på att bryta ned mig totalt och fick mig en gång för alla att inse att behandlingen av personer som lidigt av psykisk ohälsa är helt i klass med häxprocesser- na, som även om de i huvudsak är ett norrländskt fenomen är allvarligt nog.

2008-07-14 Ingemar Sundström

Startsida