Alla som vågat ifrågasätta vetenskapliga sanningar vet att det inte är det lättaste. Det är nästan så att tankarna går till forna tider när kyrkan hade monopol på vad som var rätt sätt att tänka. Härav kanske devisen i universitetshuset i Uppsala. Och visst har väl denna fog för sig. Forsk-ningen måste gå att passa in i mallar, gå att strukturera. Allt på grund av att det är en förutsätt-ning för dess framåtskridande att den vetenskapliga framställningen ska vara rekonstruerbar för läsaren. Annars är konstruktiv kritik omöjlig.

Problemet uppstår när kritiken är av utomakademisk karaktär. Det vill säga när blotta sunda förnuftet hos vanliga medborgare säger att: det här är galet. Ve då den som har mage att smäda sanningen. För inte kan väl vetenskapen ha fel, i synnerhet när det var den som en gång i tiden gjorde upp med kyrkan om det rätta sättet att förhålla sig till förnuftet. Inomakademisk kritik har längre fungerat som en regulator av detta besvärliga förhållande. Men problemet idag är att denna inte existerat på samma sätt som tidigare.

I och med att akademisk utbildning blev en rättighet och ett instrument för politiska ambitioner hos den förra regeringen så tunnades den inomakademiska kritikfunktionen ut. Konsekvensen av detta har blivit att forskning numera är lite av varje. Mest dock personlighetsutveckling. Uni-versiteten har utvecklats till i sann mening skyddade verkstäder. Precis som klostren en gång i tiden utgör de klara exempel på från omvärlden skyddade asyler. Vi vet inte riktigt vad de ås-tadkommer. Provinsialism och självtillräcklighet kännetecknar de svenska högskolorna.

Det säger sig självt att små perifera universitetsorter som Jönköping, Kalmar och Östersund aldrig kommer att kunna prestera varken forskning eller utbildning i något som liknar internatio- nell klass. Ändå är det just detta som de små högskolorna framhärdar i att de gör. Mot bak-grund av att dessa snarare framstår som plusgymnasier framstår dylika marknadsföringsmedel som ett stort slag i luften eller uttryck för mindervärdeskomplex.

Om inte forskningen tillför något, måste resurserna koncentreras till rejäl utbildning. Detta under förutsättning att de regionala högskolorna inte kan göra något för utvecklingen i närområdet. Och helt visst finns exempel på detta. Jag har studerat ett projekt som gick in på problemet med att siklöjan i Bottenviken var på väg att utrotas på grund av vad som sades vara utfiskning. En modell framtagen av en forskare vid Luleå Tekniska Universitet skulle ha räddat löjan från un-dergång. Vid närmare påseende visade det sig att ett regelverk till löjans återhämtning redan innan "modellen" såg dagens ljus fanns utarbetad av biologer med bistånd av forskare.

Vad allvarligare är än denna löjliga lögn är att hotet mot siklöjans överlevnad inte alls är över ännu. Det har nämligen visat sig att trots lovordat samarbete mellan olika aktörer så sjunker åter beståndet av löja i Bottenviken efter några år av återhämtning. Orsaken till detta är inte helt klar-lagd. Låg rekrytering är den officiella förklaringen, med denna kan i sin tur bero på klimatfö-rändringar. Under tiden har forskaren bakom den banbrytande insatsen ifråga lämnat sitt oav-slutande projekt för att lösa ett större problem: hotet mot torsken. Vi som noterat hans tidigare insatser frågar oss om det inte är dags att komma ner på jorden.

Med tiden har det kommit att bli en allmänt omfattad målsättning att femtio procent av en årskull ska studera på högskolan. En annan sida av myntet är hur många av dessa som når fram till ex-amen. Klart är i alla fall att högskolepolitiken alltmer kommit att inriktas om något som påminner om lokaliseringspolitik. Högskolorna fungerar som ersättning för nedlagda regementen.

Det finns positivt och negativt att säga om detta. Studierna blir på detta sätt till en värnplikt som dessutom är könsneutral. Eftersom hotet mot riket numera konkretiseras i form av ekologiska katastrofer snarare än militära invasioner, anpassas politiken till den profilering på idéer om hållbar utveckling som många högskolor antagit. Att förmodligen vuxendomen på detta sätt för-kortas ytterligare genom att utbildning fram till trettio års ålder före inträdet i arbetslivet inte kommer att bli någon ovanlighet tillhör sådant som är mindre bra.  

Den svåra uppgift utbildningsdepartementet måste ta uti med är således inte utbildningen i sig utan forskningen. Frågan är således inte fråga om en marknadsföring av forskning i världsklass utan om hur vi uppnår den. Svaret är ganska enkelt: genom att koncentrera resurserna till ett få-tal lärosäten uppnås den kritiska massa som erfordras får målets uppfyllande. Att låta gamla gymnasielärare förverkliga sina drömmar genom att forska i karriärens slutskede i nära anslut- ning till sina gamla arbetsplats är en vacker men inte särskilt fruktbar tanke. Ej heller är det rim-ligt att forskning får fungera som alibi för att ens utbildning inte är gångbar på arbetsmarknaden.

Startsida