Alla tillgängliga fakta pekar i entydig riktning: nya regeringar tappar röster första gången de möter väljarna igen. Med tanke på att de borgerliga fick endast sju mandats övervikt så finns det anledning till oro inför 2010. Det behövs med andra ord inte mycket för att det ska svänga över. Detta under förutsättning att de rödgröna fortsätter att utgöra ett block.

Rent statistiskt sett borde det bli regeringsskifte nästa val om de blockens utseende består. Även om de borgerliga fortsätter att ha initiativet ifråga om nödvändiga förändringar och reformer, så är det inte säkert att väljarna tycker att de ska få fortsätta regera. Alternativet blir då att makten återgår till en som det ser ut idag oreformerad socialdemokrati.

I valrörelsen 2006 stod inte bara två regeringsalternativ mot varandra. För första gången sedan femtiotalet stod socialdemokratin inför hotet att behöva bilda regering med andra partier. Vid en så kallad valseger hade det varit föga troligt att miljöpartiet gått med på fortsatt samverkan utan regeringstaburetter i utbyte. Nyckeln till regeringsmakten låg hos detta parti.

Förre språkröret Birger Schlaug var en kritiker till samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet. Även om Schlaug snarare var en politiker av "anti-snitt" än en frihetlig i sin åskåd-ning, så borde hans förhållningssätt till makten intressera de borgerliga. Schlaugs idéer lever vidare inom partiet och kan möjligen gå att förena med en allianspolitik.

Det har ordats mycket om hur vänstern och miljöpartiet utgjort en ryggsäck för den socialdemo-kratisk regeringspolitiken, inte minst på Europa- och försvarspolitikens område. I takt med att det globala klimathotet växt fram som den allt överskuggande frågan på miljöpolitikens område så torde detta förhållande vara på väg att ändras. Ska miljöpartiet överleva som parti måste man inse att de ekologiska problemen är gränslösa. Inom ramen för EU går det att arbeta med dessa. Samtidigt finns det ett hot mot Sverige av mjuk karaktär i form av miljöproblem.

Efter moderaternas ideologiska omsvängning utkristalliserade en fråga som naggade den så kallade trovärdigheten i kanten. Ganska snart i regeringsställning markerade Fredrik Reinfeldt att Sverige ska vara i fronten vad beträffar klimatmålen. Med detta är alla partier i riksdagen miljöpartier. Frågan är numera om miljömålen ska uppnås på frihetlig eller tvingande väg.

Språkröret Maria Wetterstrand har gett uttryck för en frihetlig linje i sopsorteringsdebatten. De som slarvar ska inte bestraffas utan informeras om att de gör en god gärning för miljön om de sorterar sitt avfall. Om Wetterstrand gett upp den aggressivitet mot moderaterna hon gav uttryck åt inför valet 2002 vet jag inte, i annat fall har hon en ny samtalspartner.

Alliansen har redan ett miljöparti, men det finns plats för ett till. Redan efter 2002 års val kunde miljöpartiet ha hamnat i regeringsställning; centern sade dock nej. Om detta berättar Lennart Olsen i boken Rödgrön reda. Bakgrunden var att miljöpartiet kunde tänka sig en koalition med folkpartiet, centern och kristdemokraterna med stöd av moderaterna i utbyte mot plats i regerin-gen om aldrig socialdemokraterna under Göran Persson tillät.

Chansen för de borgerliga att överleva nästa val står alltså till att orientera sig i grön riktning. Un- der förutsättning miljöpartiet klarar sig kvar i riksdagen är detta idag det enda strategiska alter-nativet. Ett värre scenario vore om detta skedde i kombination med att sverigedemokraterna kommer in i den politiska stugvärmen och blir vågmästare. En sådan riksdagskonstellation skulle kunna blockera det politiska arbetet under nästa mandatperiod, eftersom inget parti verkar vilja ta de frågor sverigedemokraterna driver på allvar.

Startsida