Sedan ett antal år finns möjligheten för de som blivit eller känt sig överkörda i pressen att anmäla detta till Allmänhetens Pressombudsman. Som en relik från den gamla goda tiden då Erlander bestämde och upprätthållandet fulla sysselsättningen gick att upprätthålla med högsta precision har denna och andra liknande institutioner överlevt, ja till och med nybildats in i 2000-talet. Or- det i sig är så nyskapande och ovanligt att det tillsammans med smörgåsbordet hittat utomlands.

Före det fanns bloggar och Internet var möjligheterna små för den som blivit misshandlad i media. Hoppet stod oftast till någon välvillig journalist som valt att ta sig an ett ärende, men den-na utgång var av förståeliga skäl få förunnat. Det ingick på sätt och vis i Tryckfrihetsförord- ningens andemening att medierna skulle reglera sig själva. Och denna tillkom ju i en tid när de som skrev var mycket färre och samhället rätt okomplicerat.

Ändå är murveln en företeelse som existerat länge. Frågan är väl snarare om journalister någon-sin hamnat högt i förtroendeundersökningar. Skälet till detta hänger samman med just det bruk att inte så få inom detta skrå många gånger under sin yrkesbana hunnit med att sätta dit folk som inte kan försvara sig. I botten av detta ligger givetvis inget annat än elakhet.

Att människan inte är god är måhända inget kontroversiellt påstående. Ond är hon heller inte, vilket sammantaget med det som i första meningen är orsaken till att vi lever under lagarna. Men enligt den politiska logik som benämnes journalismen så gäller uppenbarligen inte detta förhålla-de. Otaliga är de representanter för denna som jag stött på som helt enkelt aldrig kan erkänna att de haft fel. Undantag finns dock.

Bland dessa har jag mig tyckt märka sådana med akademisk utbildning. På något sätt tycks det bland dylika finnas någon form av självansvar som går utöver att bara söka läsarnas bekräftelse, lite som de flest artister gör. Är då lösningen bättre utbildning? Sannolikt inte. Det finns en lång tradition av att det fria ordets företrädare på intet sätt skall beläggas med någon form av tvång.

Det finns en taktik mycket användbar och praktiserad inom den journalistiska strategin, be-nämnd utspelningen. Denna tar formen av en järntriangel och i brist på juridisk medverkan kan Pressens Opinionsnämnd sägas utgöra utgöra ett av hörnen i denna. De andra två är journalis-terna själva och "experten". Vanligen är denna form av arbetsmönster relaterad till politisk ideo-logi som står till vänster. Överbyggnaden fungerar därvid som förtryckarapparat.

Jag har själv blivit utsatt för utspelning en gång i lokalmedia när jag vill påpeka orimligheterna i ett långtidsundersökning. En journalist med bristfällig kompetens i ämnet valde att arbeta enligt principen "sticka upp fingret och känna ungefär åt vilket håll det blåser". Följden blev att någon folkrörelse i frågan inte kunde uppstå utan endast att den ansvariga för undersökningen fick möj-lighet att köra över mig i den lokala avisan utan några som helst argument för sin sak.

Bristen på juridisk kompetens motiverar avveckling

Att det räcker med att hänvisa till högaktning för sin person för att få sista ordet även om det så bara förekommer i en blaska med bevakningsområde i översta Norrland visar på behovet av förstärkt juridisk kompetens. Frågan är nu bara om detta låter sig göras. Förmodligen inte. Där-för är en avveckling av Pressens Opinionsnämnd oundviklig.

Även samhällsutvecklingen i stort talar för att detta är den bästa lösningen. Men ännu mer ett förstärkt lagskydd för den enskilde i gällande grundlag. Som det är nu har den ombudsman som är tänkt att ta sig an problem med anknytning till mediala påhopp mera formen av en dagisver-samhet för halvkändisar som känt sig förfördelade av den mediala logik som lyft upp dem till höjder de inte hade i anonymitet för en större allmänhet.

Startsida