Psykiatrisk vård - en komplett misslyckad verksamhet

 Från fördömelse till bedömning

Michel Foucault som intresserade sig för synen på psykiskt sjuka bland annat i avhandlingen Vansinnets historia, hävdade att före den moderna epoken räknades själsliga sjukdomar till andra sjukdomar som exempelvis ont i huvudet eller i hur kroppsvätskorna omsattes. Ändå stod det rätt klart vilka som var vansinniga och att dessa skulle avskiljas från samhället.

Det var endast formerna för avskiljandet som förändrades i och med övergången till den moder-na epoken enligt Foucault. Asylens uppkomst brukar räknas till början av 1800-talet och i och med detta övergick vården av psykiskt sjuka från en värld av fördömelse till ett universum av bedömning. En vansinnets psykologi blir möjlig eftersom det bara bedöms efter dess handlingar; inget avseende fästs vid intentionen eller dess hemligheter. Vansinnet existerar bara i det som syns. Därför blir vetenskapen om de mentala sjukdomarna såsom de utvecklas i asylerna aldrig något mera än observation och klassificerande. Den når aldrig fram till dialog.

Psykoanalysens misslyckande

Någon kommer kanske med påståendet att psykoanalysen befriat den psykiskt sjuke från den asylära existensen och faktiskt upprättar en dialog. Foucault håller inte med om detta utan menar att asylens makter omgrupperas till läkaren. Psykoanalysen kan knyta upp några av vansinnets former men förblir främmande för icke-förnuftets verksamhet. Thomas Szasz är inne på en liknande tankegång när han hävdar att diagnosen psykiskt sjuk är resultatet av ett spel där de sjuka anlägger roller av hjälplöshet, hopplöshet, svaghet och ofta kroppslig sjukdom, allt som en följd av det psykoanalytiska förhållandet mellan analytiker och analysand, betonad av Freud som ett mellan överordnad och underordnad. Om patienten och läkaren hade en symmetrisk relation skulle detta mentalsjukdomsspel inte komma till stånd, konstaterar Szasz.

Läkarmakten är en sentida företeelse

Det har alltså inte alltid varit så att läkarens bedömningsmakt legat till grund patientens tillstånd. Snarare var det tidigare så att undersökningen tillgick som ett skådespel inför andra. Först efter första världskriget började för övrigt den vita rocken användas av läkare som symbol för status och makt. Före det var knappast läkaren en auktoritet utan relationen mellan honom och patien-ten var helt på den sistnämndes villkor. Allt enligt vad som står att läsa i Karin Johannissons bok Tecknen. I fallet med psykiatrisk vård är därför patientens relation till sin läkare avgörande för om han eller hon ska bli eller betraktas som frisk. Därför är det också värt att påminna om att psykiatern måste gå att ifrågasätta. Psykiatrin är inte en konsekvent vetenskap.

Livet på institution

Erving Goffman lärde oss att vården av psykiskt sjuka är att hänföra till det han kallar totala ins-titutioner. Det finns fem kategorier av dessa. I två placerar Goffman fängelser respektive mili-tärförläggningar. Barn- och äldreomsorgsverksamheter och kloster är två andra. Och i den sista gruppen placeras inrättningar för psykiskt sjuka, spetälskesjuka och lungsjuka, alltså institutioner som skiljer sig från de andra på så sätt att de som vistas där bedöms vara såväl ur stånd att ta vara på sig själva som farliga för samhället, dock på ett oavsiktligt sätt.

Goffmans studie om totala institutioner, eller Asylums som den hette när den kom ut i början av 1960-talet, ligger nog nära beskrivningen som gavs av psykvården i filmen Gökboet. Idag ser det inte riktigt ut på det sättet. Det är inte många med psykiatrisk diagnos som tvingas bo per-manent på institution numera. Detta mycket tack vare bättre mediciner och andra vårdformer än tidigare. Dessvärre måste ändå frågan ställas om psykiskt sjuka fått det så mycket bättre. Och då talar jag inte om fördelarna med att vården flyttat ut från avdelningarna till hemmen, utan om att disciplinsamhället avlösts av kontrollsamhället.

Det eviga stigmat

Det är nu ett faktum att vården av psykiskt sjuka har en svart historia. Slänggungor användes på Danvikens Hospital för mycket länge sedan för att lugna hjonen eller de sjuka. Så sent som på 1950-talet användes lobotomi i Sverige. Långa kallbad var vanliga mycket långt fram i tiden som vårdmetod. Under senare år har övermedicineringen uppmärksammats inte minst av psykiatern Johan Cullberg. Och fortfarande är det inte ovanligt bland psykiatriker av den äldre stammen, dvs. 40- och 50-talister, att ägna sig åt att förringa och "nollställa" patienterna i den första kon-takten med vården. Men vad som går bra med rekryter fungerar inte alltid på fullvuxna.

Under 2004 kunde vi läsa och höra om i medierna om så kallade vansinnesdåd. Orsaken till problemen låg inte hos den vård som misslyckats enligt de tongivande debattörerna, utan hos det rättssystem som inte placerat patienterna där de hörde hemma, dvs. bakom lås och bom. Det gjorde naturligtvis till att Anna Lindhs mördare hade psykiska problem; även han hade dock också sökt vård kort före dådet men skickats hem med en tablettask.

Svensk psykvård befinner sig idag någonstans i övergången mellan disciplin- och kontrollsam-hället. De äldre läkarna vågar inte fatta beslut om att bura in farliga patienter medan de yngre inte får kontrollera och registerföra dessa. Ett val mellan pest och kolera således. Jag har då ingen annan bra lösning på dilemmat än att man avskaffar psykiatrin som vetenskap och ersätter den med åtgärder som civilsamhället kan erbjuda. Staten har ju aldrig varit bra på att fostra. För det är vad det hela handlar om från början till slut, att dana individen.

Så låt alltså den statliga vården - den är nästan alltid statlig eftersom oftast bara den vill åta sig uppgifter på detta område - ta hand om de akuta skedena av sjukdomsfasen. Men sedan är det upp till föreningar, skolor, arbetsplatser, kyrkor m.fl. att ta sin del av ansvaret. Endast så går det att eliminera det eviga stigma som sammanhänger med att ha drabbats av psykiskt sjukdom.

2007-01-23 Ingemar Sundström

Startsida