I en bok som numera håller på att bli en modern klassiker skriver Johan Norberg om den svens- ka liberalismens historia. Att stifta bekantskap med svenska liberala tänkare och praktiska utö-vare från 1700-talet och framåt var en positiv upplevelse för en student som harvat djupare i mer introverta och inte alltid så lättåtkomliga akademiska författare. När Norbergs bok kom 1998 fyllde den ut ett tomrum i svensk liberal debatt. Inte för att vad som stod i den var särskilt nytt, utan snarare handlade det om att någon tog upp tråden för en diskussion som haft få an-hängare sedan början av 1960-talet. Nedan följer ett högst personligt urval och genomgång av några svenska liberaler som gjort bestående avtryck i den svenska politiska historien.

Österbottningen Anders Chydenius är mest känd för att ha föregripit Adam Smiths idéer om frihandelns betydelse för nationellt välstånd med tio år. Vidare var han med och drev igenom såväl en svensk tryckfrihets- som religionsfrihetslagstiftning. Av en slump när jag befann mig i Gamlakarleby under en stadsvandring sprang jag på en staty av honom.

Stadens store son var kyrkoherde här från 1770 fram till sin död 1803. Han förenade detta yrke med ett riksdagsmannauppdrag där han vid 1765-1766 års riksdag förde fram sina åsikter om det bottniska handelstvånget och hamnade hos mössorna politiskt.

Chydenius har inte med orätt kallats för den svenska liberalismens fader. Han är definitivt inte den förste som kommit in från periferin med nya idéer. Ändå måste det anses anmärkningsvärt att det i en så pass centraliserad enhetsstat som det svenska riket vid 1700-talets slut kunde frambringas en sådan frihetsförespråkare av rang långt från händelsernas centrum i Stockholm. Förklaringen till att det kunde ske kan inte annat vara än att det handelsreglemente som funnits alltsedan den svenska statens tillkomst på 1200-talet måste ha varit en mycket hatad och av-skydd företeelse i de regioner som drabbades av det.

Eftersom liberalismen är en radikal ideologi tedde det sig därför naturligt för en person med Chydenius skolning i nationalekonomi att motsätta sig det bottniska handelstvånget. Även om Chydenius gjorde sina första lärospån i ekonomi via Anders Nordencrantz och de franska fysiokraternas arbeten, så stod det snart klart att han ställde sig kritisk till statliga tvångsåtgärder i syfte att befordra näringars uppblomstring. Chydenius kunde förvisso inte röra sig med ett så pass sofistikerat språk i Den nationnale winsten som Adam Smith skulle göra ett decennium efter honom i Wealth of Nations. Det fråntar emellertid honom inte äran av att ha kommit med en praktisk handbok samma år som det bottniska handelstvånget skrotas, dvs. redan 1765.

Erik Gustaf Geijer är väl mest känd som en av staden Uppsalas mest bemärkta profiler. Han ska har varit social i bjärt kontrast till Erik Johan Stagnelius som han mötte. Det var på den tiden båda författarna åtminstone var förenade i den konservativa ideologin. Geijer gjorde den ovan- liga resan att med stigande ålder utvecklas i radikal riktning och 1838 "avföll" han till liberalis- men. Anders Ehnmark beskriver i Minnets hemligheter hur det skedde i en brevväxling med Hans Järta, tidigare jakobin och kuppmakare, sedermera högerman och landshövding, tillika nära vän med Geijer. Han har avfallit från den historiska skolan, säger han till Järta, och uttryc- ker det som så att historien ensam inte kan ge principen för handling, men väl modifiera den, varför principen för handling, det vill säga politiken, "måste vara varje tidevarvs egen insats".

Detta att varje tidevarv måste få råda självt var en radikalitet i dåtidens Sverige. Mot denna stod romantikens historiesyn som menade att ett folks öde formades av de eviga gårdagarna som människan helst inte skulle lägga sig i, i varje fall inte på politisk väg, skriver Ehnmark. Samhället växte ut familjen på ett naturligt sätt som även borde få ha sin gång. Mot detta ställde alltså Geijer sin version av upplysningens idé som ett samhällskontrakt mellan fria människor med politisk frihet som följd och en möjlighet för medborgare som skapades av människorna att själva forma sitt öde. Dock godtog inte Geijer den naturrättsliga idén om medfödda mänskliga rättigheter som han tog för historiskt förvärvade som utslag av makt.

Det sistnämnda må vara en typiskt svensk hållning. Sven Stolpe har också varit inne på att Geijer föregriper marxismen, ja till och med inspirerade Marx till sin historiematerialism. Han är efter avfallet mera sociolog än historiker i likhet med hans samtida som såväl Tocqueville som Marx. Vad som skiljer Geijer från Marx är att han vill undvika bristningspunkterna då rörelsen i samhället når ytan. Däri påminner han mer om Tocqueville. En allmän uppfattning om Geijer är emellertid att hans politiska filosofi ligger vänster- eller socialliberalismen nära. Någon konse-kvent politisk ideologi går det inte att utmönstra ur hans verk. Hade han fått leva lite längre in i industriåldern hade detta kanske varit möjligt. Det fick Johan August Gripenstedt göra.

Som ingående i riksdagens "godsliberala" krets på 1840-talet kom Johan August Gripenstedt att få insyn i såväl godsförvaltning som näringsverksamhet. Han påverkades bland annat av den franske nationalekonomen Frédéric Bastiat och Napoleon III:s liberala patriarkalism. Gripen- stedt verkade för frihandel och som finansminister lyckades han få riksdagen med på att av-skaffa tullar och minska tullsatser genom att ansluta Sverige till den handelstraktat som fram- förhandlats mellan England och Frankrike 1860. Detta "gripenstedtska system" lade grunden för de hundra år av tillväxt som följde på 1870 då Sverige industrialiserades och blev en av världens rikaste länder.

Gripenstedt drev även på för en snabb utbyggnad av det svenska stambanenätet med hjälp av kapital upplånat utomlands. På fredens område gjorde Gripenstedt en insats när han och justitie-statsministern Louis de Geer 1863 satte stopp för Karl XV:s planer på ett svenskt ingripande i kriget mellan Danmark och Preussen om Schleswig-Holstein.

Som avskedsord från regeringen skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om Gripenstedt: "med okuvligt mod och beundransvärd talang trädde han i spetsen för den sak han ville genom- föra, den förste i breschen och den siste på muren, och segern blev alltid hans." Detta gjorde honom mer lik Chydenius än Geijer, som i sin tur kanske var mera en förebild för Tingsten.

Även fastän det gått trettiofem år sedan Herbert Tingsten avled är det fortfarande lite svårt att nämna honom vid namn som svensk liberal. Skälet är att han gjordes till hatobjekt av sextio-åttorna. På grund av problem med synen hade han dessutom svårt att försvara sig mot angrep-pen de sista åren av sitt liv. För en av hans så kallade vedersakare blev tillvägagångssättet att ställa teorin om ideologisk urvattning på huvudet själva språngbrädan in i den akademiska karriären. Tidsandan hade då precis som i våra dagar stor inverkan på forskningsinriktningen.

Herbert Tingsten tillhör den kategori som kan kallas den siste i sitt slag. I denna har han sällskap av bland annat Wilhelm Moberg, men kanske också Ingmar Bergman och Astrid Lindgren bara i Sverige. Han såg tidigt ideologiska tendenserna i fascismen, som för Mussolinis del började i syndikalismen. Under andra världskriget var han inre motståndsman mot nazismen, ett uppdrag som kan tyckas självklart idag, men som knappast var något vem som helst tog på sig under de svarta åren på 30- och 40-talet. Efter kriget blev han antikommunist efter att ha varit socialde- mokrat alltifrån ungdomstidens nationalism under första världskriget. Som chefredaktör för Dagens Nyheter angrep han kungahuset och statskyrkan och verkade för svenskt NATO-medlemskap och att Sverige skulle anskaffa kärnvapen.

Kulmen på Tingstens karriär blev ATP-frågan i vilken han stödde linjen om lagstadgad pension. Detta ställde honom i motsatsställning till folkpartiet och DN:s ägare Bonnier-familjen. Året efter ATP-omröstningen avgick Herbert Tingsten som chefredaktör för DN. Åren närmast därefter gav han ut sina memoarer i fyra delar. Innehållet i den år 1966 utkomna Från idéer till idyll skulle nog de flesta bekänna sig till idag. Så var inte fallet när den konstgjorda revolutionsvåren närmade sig. Vad som timat efter 1989 har dock gett Tingsten i allt väsentligt rätt ifråga om ideologisk utveckling. Socialism är idag inget politiskt alternativ längre.

Det brukar sägas att det moderna projektet tog slut i och med 1968. På sätt och vis är väl det sant. Men frågan är väl ändå om inte det tidiga 60-talet var en lika radikal period, med konse-kvenser som underlättade för studentrevoltörerna att protestera. Det som gjort det slutande 60-talet så avgörande för den politiska utvecklingen i folks ögon var nog en kombination av att ef-terkrigsgenerationens barn växte upp i kombination med ett illa omtyckt och föga lyckat krigs-företag. Flera faktorer samverkade givetvis till att det blev som det blev. Vad jag vill ha sagt är att sextioåtta snarare var ett symptom på en redan påbörjad utveckling än en egen kraft.

Redan i början av 1960-talet gjorde sig Per Ahlmark ett namn som Herbert Tingstens lärjunge, med vilken han också var personligen bekant. Från att först ha gjort sig känd som förespråkare för atomvapen blev Ahlmark med tiden alltmer hängiven i kampen mot alla former av diktaturer och antisemitism. Ahlmark har inte varit ensam i sin gärning under åren men har definitivt stuckit ut mest som den svenska liberalismens banérförare. Ovan nämnde Johan Norberg är möjligen med sin idéhistoriska utgångspunkt att se på den ekonomiska liberalismen den som idag förval-tar det liberala arvet i Sverige bäst. Något självklart urval av vilka som ska ses som efterträdar-na till 1700-, 1800-, och 1900-talsliberalismen i vårt land låter sig svårligen göras. På sin höjd kan de betraktas som epigoner, vilket definitivt inte är något att skämmas över.

Startsida