I Sverige finns knappast någon tradition av separatism som exempelvis bland katalaner och basker i Spanien, bland skottar, walesare och nordirländare inom Storbritannien eller mellan flamländare och valloner i Belgien. Vårt land är snarare ett paradexempel på en enhetsstat som står i bjärt kontrast till federala stater som Tyskland och Belgien, utom då möjligen med undantag för Frankrike där en speciell form av "kungamekanism" användes för att ena landets regioner till en nation. I Sverige användes kunga-mekanismen av Birger Jarl och hans söner och sonson, och den som slutligen krönte enhetsverket var sonsonsonen Magnus Eriksson som utfärdade en för riket gemensam lag omkring 1350.

Det tog dock flera århundraden innan det kom till att den stora massan av undersåtar började uppfatta sig som svenskar. Kanske ända in på 1900-talet. Alltså långt efter det att den som vi väl oftast förknip-par med riksbygge, Gustav Vasa, var färdig med sitt livsverk. Det beror på att Sverige brukar hänföras till vad som inom nationalismforskningen kallas "statsnationer", alltså nationer där staten föregått natio-nen. Andra exempel på statsnationer är England, Spanien, Frankrike och Danmark. Mot dessa ska ställas kulturnationer, eller nationsstater, där uppfattningarna hos folken om vilka de är föregått själva statsbildningen. Exempel på dessa är Tyskland, Italien, Norge och Finland.

När det område vi idag uppfattar som Norrland inkorporerades i det svenska riket i början av 1300-talet skedde det inte utan problem. Konungens fogde Lars Karlsson blev ihjälslagen i skogen Öd-mården, som utgör Hälsinglands sydgräns. Hälsingar var också namnet på norrlänningar under resten av 1300-talet, och hundra år efter det att landslagen införts användes Hälsingelagen som rättskälla i områ-det. Först 1435 finns belagt att beteckningen norrlänningar användes om befolkningen i den norra delen av landet. Allmänt anses Norrland/Hälsingland ha blivit en del av riket i och med anläggandet av kungs-gårdar i landskapet på 1320-talet.

De landskap vi idag förknippar med Norrland är förutom Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Det sistnämnda existerar inte officiellt utan är fortfarande en del av Västerbottens landskap. Övre Norrland är för övrigt ett kapitel för sig. På 1360-talet byggdes Korsholms slott nära nuvarande Vasa i Österbotten. Fram till 1441 skulle det bli så att hela området runt den norra delen av Bottenviken lades under Korsholms läns förvaltning. Därefter började man tala om Västerbotten respektive Österbotten för att beteckna områdena på ömse sidor om viken. Från denna tid då Karl Knutsson ger sig tillkänna på den politiska scenen kommer övre Norrland fram till den första länsreformen 1634 att ligga under den svenska kronans förvaltning, med undantag endast för någ-ra årtionden. Något populärt förläningsobjekt var således aldrig detta område.

Större delen av dagens regionindelning bygger på förhållanden då de färdmedel som användes var häst och vagn samt segelfartyg. Ändå var inrättandet av Västerbottens län 1638 uttryck för att stora region-er även i fjärran tid gick att administrera. Vid länsdelningen 1810, som kom till på initiativ från envålds-kungen Gustav IV Adolf, så var argumentet att underlätta regionens uppodling. Sannolikt påverkade även kriget med ryssen 1808-09 detta beslut eftersom det då visat sig att vara svårt att administrera det till ytan väldiga länet. Precis som Nasafjällsfebern inte fullt tvåhundra år tidigare hade gjort att Västerbottens län bröts ur Västernorrlands län, så gjorde händelser på plats att statsmakten tog sig före att ändra på förhållanden som knappast byggde på befolkningens samtycke.

Det är sådant vi ska hålla i minnet när det idag diskuteras att inrätta nya storregioner i Sverige. Ansvars-kommittén som bland annat varit sysselsatt med att diskutera regionindelningen är inne på att en ny läns-indelning förutsätter minst en miljon invånare i de nya län som ska inrättas. Alltså något i likhet med vad finnarna redan genomfört för tio år sedan med hänsyn till befolkningsförhållandena där. Detta skulle in-nebära att Sverige får 6-9 regioner eller län igenom den största reformen sedan Oxenstiernas dagar.

Men det finns skäl att gå längre än att tänka i de banor som "Sveriges störste statsman i historien" gjor- de. Nämligen självstyre för Norrland, vars ställning inom det svenska riket inte är helt olik den Skott-land har inom Storbritannien. Skottland har som bekant ett eget parlament och ansvar för flera politik-områden. Någon lagstiftande församling är väl knappast att tänka på för norrlänningarna, för detta finns ingen tradition att falla tillbaka på. Däremot beskattningsrätt på flera områden. En region som får huvud-ansvaret får hälso- och sjukvården vore något att börja i. För detta ändamål finns ett regionalistiskt ori-enterat parti i några norrländska landsting, som om det skulle börja prata mer om vad man inte är, skulle kunna fungera som spjutspets i kravet på självstyre.

Tony Blair inledde sin premiärministerperiod med en decentraliseringsreform som utöver Skottland gav Nordirland och Wales självstyre. Fredrik Reinfeldt har i Blair velat se en förebild, varför det går att frå-ga sig om inte vi kan vänta oss något liknande av honom. Ett lyckat försök med regionalt självstyrelse-organ finns redan i form av Region Skåne, även om länsstyrelsen finns kvar där ännu. En ordbok har även utgivits över skånskan, liksom över en annan perifer regions dialekt, gutamålet. I Norrland har en populär ordbok utgivits över jamskan. Även om denna dialekt inte kan sägas kunna innefatta övriga norrländska dialekter, så kan den bilda utgångspunkten för ett språk. En Norrlands huvudstad skulle därför kunna läggas i Östersund, Wilhelm Peterson-Bergers gamla bostadsort. Tradition finns här också från det allting, jamtamot, som existerade på platsen från 900- till 1400-talet. Men då krävs av jämtarna att de blir mindre inåtblickande än de hittills varit.

Startsida