Genom nästan hela sin historia har socialdemokraterna varit ett pragmatiskt parti. Om man un-dantar utrikespolitiken och några få exempel på veritabla idealister så har det forna statsbärande partiet varit en rörelse som förändrats från dag till dag. Uppenbar blev denna strategi och taktik efter andra världskriget då, för att tala med Karl Poppers ord, "piece-meal politics" lanserades.

Det här gick bra så länge det gick att rekrytera ledare som upprätthöll rågången mellan närings- liv och politik och mellan stat och parti. Alltså i grunden liberala personer som såg sin gärning mera som ett uppdrag än ett yrke. Före 1932 var socialdemokraterna ett rätt vilset parti som fladdrade mellan liberalism och marxism. Med genombrottet för de keynesianska idéerna om underbalansering av budgeten i lågkonjunktur i syfte att stimulera efterfrågan fick partiet ett kraftfullt verktyg att arbeta med. Men det fungerade bara i en sluten ekonomi.

På detta vis gick det att ge utrymme åt en växande offentlig sektor underhållen av en med även i internationella avseenden unik högskattepolitik. Folkhemmet tog form. Hur det nu var med kel-grisar och styvbarn i detta är numera diskutabelt. Klart är att med tiden blev omhändertagandet allt viktigare än det individuella ansvaret. Makten togs alltmer från medborgarna och lades i händerna på socialstatens byråkrater. Partiet fortsatte dock sin rekrytering av ledare med lyckat resultat än en tid. Så länge det rörde sig om barn till arbetare upprätthölls förtroendet.

Herbert Tingsten gjorde tidigt upp med föreställningen om socialdemokraterna som ett ideolo-giskt parti, något som statsvetaren Leif Lewin sökte vederlägga i sin avhandling under inflytande av ett alltmer reideologiserat samhällsklimat. Kortsiktigt må Lewins piruett ha vunnit vissa fram- gångar; med tiden har Tingstens uppfattning segrat. Undantaget ATP-systemet som infördes ge-nom en föga demokratisk process så har det inte från socialdemokratiskt håll förekommit sär-skilt många ansatser till hårda ideologiska strider. När man gjort det har nämligen makten gått förlorad. Som 1976 till exempel som bidrog till regeringen Palmes fall.

När partiet återkom till makten 1982 efter sex borgerliga år var det med samma partiledare med samma nattståndna idéer från 70-talet på dagordningen. En monsterdevalvering skulle sätta fart på ekonomin, vilket den också gjorde, men till priset av att svenska konsumenter fick uppleva en svår tid och långvarig inflation. I Storbritannien och USA praktiserades samtidigt redan en annan ekonomisk politik som skälldes för att vara höjden av orättvisa i Sverige, men samtidigt den enda möjliga i en alltmer globaliserad värld. Socialdemokraterna var inte längre en rörelse i tiden. I kanslihuset arbetades det dock på förändringar. Avregleringen av finansmarknaderna 1985 blev inledningen på dessa.

Följden blev Rosornas krig som pågick fram till 1990 då regeringen Carlsson avgick. På grund av det ekonomiska krisläge som uppstått till följd av den bristande verklighetsförankring rörel-sens politik uppvisat fick en borgerlig regering chansen att regera i tre år. När inte denna lycka-des återkom socialdemokraterna till makten. En kommunalkamrer hämtades sedan in som le- dare för att som det hette städa upp efter de borgerliga. Inte många trodde dock längre på denna form av retorik som använts på 70- och 80-talen som argument. Inte heller partiledaren.

I valet 1998 belönades inte socialdemokraterna för budgetsaneringen av väljarna. Ej heller det från 50-talet återuppståndna samarbetet med centern. Ett samarbete inleddes därför istället med miljöpartiet och vänstern som tills vidare valde att inte kräva poster i regeringen. Med detta var i praktiken socialdemokratins funktion som ensamt statsbärande parti upphävd. Ändå lyckades man behålla makten, mycket på grund av goda ekonomiska konjunkturer och en statsminister med ett allt större självförtroende också på det internationella planet.

Allt under detta pågår förvandlas det forna arbetarpartiet till en intresseorganisation för bidrags-tagare som av olika anledningar hamnat utanför samhället. Kanske under inflytande av någon form av utilitaristiskt tänkande fostras många ungdomar till att förkorta vuxendomen genom att ta för givet att inträdet på arbetsmarknaden inte ska ske före trettio års ålder. Socialdemokraterna gör trots högkonjunkturer dåliga val 2002 och 2006 och förlorar så småningom makten.

Med den nya partiledaren har genombrottet för vad postmodernister skulle kalla skillnadens politik kommit. Alltså en betoning på skillnaderna mellan medborgarna, må det vara i form av kvinna, man, etnisk grupp, homo- eller heterosexuell. Hur längre denna kommer att bestå är svårt att säga. Ett troligt scenario är den kommer att fortleva en tid. Mycket talar också för att nästa partiledare kommer att vara av utländsk härkomst i enlighet med den folkrörelsernas död som skillnadens politik är det yttersta uttrycket för. Den nuvarande partiledaren löper för övrigt stor risk att avsättas om partiet inte lyckas återta regeringsmakten 2010. Allt till följd av den ute-blivna eller kvävda debatten kring henne efter företrädarens brådstörtade avgång.

Under förutsättning att de borgerliga fortsätter att hålla ihop och lyckas få gjort vad de föresatt och inte blundar för nya lösningar på nya problem ser jag inga utsikter till att socialdemokraterna återkommer till makten under överskådlig tid. Inga nya ledare som kan föra partiet tillbaka in på den gamla vägen är nämligen i sikte. Enda möjligheten vore om socialdemokratin skulle lyckas med någon form av trianguleringsstrategi och flytta sina positioner in mot mitten i likhet med vad moderaterna gjorde för ett par år sedan. Problemet är bara att utrymme för dylika inbrytningar bara uppstår vart tionde-femtonde år. Och om det proportionella valsättet finns kvar då kom- mer en ompaketerad socialdemokrati med nästan hundra procents sannolikhet att behöva bilda regering med minst en koalitionspartner.

Startsida